- Jag är definitivt beroende av socker!
- Ja, det är jag också! Jag bara MÅSTE ha mitt godis på lördagskvällen, och sedan äter man tills det är slut. Så är det ju bara. Men jag håller igen i veckorna i alla fall.
Den här konversationen överhörde jag i bastun härom veckan. Och när jag satt där och tjuvlyssnade (jo, jag brukar uppvisa sådant tvivelaktigt beteende ibland) så började jag fundera. Igen. Det här med beroende, det är ett knepigt ord. Å ena sidan är det extremt stigmatiserat. Det är inte alltför många som ställer sig utanför ICA och i samtal med kompisen man inte sett på tio år stolt deklarerar att jodå, jag är minsann beroende av alkohol! Då riktigt skriker ordet beroende i öronen, och än värre blir det om vi pratar narkotikaberoende. Men så kommer vi till socker… Då är det plötsligt helt ok att sitta i bastun eller på ett fik och prata om sitt beroende inför allas öron och ögon, inför öppen ridå. Varför då, undrar jag?
Rent fysiologiskt är det ju ingen skillnad på beroende och beroende, det tar sig bara lite olika uttryck. Den ene har en preferens för alkohol, den andre för spel, den tredje för socker – men det handlar om samma kontrollförlust, samma begränsning av livet och får väldigt likartade konskevenser både fysiskt och mentalt. Det tar möjligen bara lite olika lång tid. Ändå är socker något annat…
Då tänkte jag så här, fortfarande i bastun. Det finns två alternativ:
Antingen är de som säger det som sades i bastudiskussionen inte alls beroende. De kanske har ett bruk som är skadligt eller åtminstone allt annat än nyttigt, men de förmår ändå att sluta när godisskålen är tom. De ränner inte ner till Pressbyrån i ren desperation för att handla mer, ringer kompisarna och frågar om de har hemma, eller tömmer kylen på glass och frysen på kanelbullar. De sätter stopp vid skålens botten helt enkelt. Man är alltså inte beroende, utan uttrycker sig bara slarvigt och har inte förstått allvaret i ett ”riktigt” sockerberoende.
Eller också är det precis tvärtom, ALLA är beroende. På ett eller annat sätt. Och därför blir det ok? Nämen nu går hon väl för långt, tänker du. Men jag tänker så här, hur många därute har någon gång verkligen slutat med allt vad socker och stärkelse heter (stärkelse är ju som bekant också socker, i kroppens och belöningssystemens hänseende)? Hur många fnyser inte bara och rynkar på näsan, kanske till och med förlöjligar det hela, när en sådan diskussion kommer på tal. ”Klart man kan låta bli det där, men varför skulle jag göra det, det är ju inte direkt farligt, och SÅ mycket äter jag inte, jag skulle kunna sluta, men jag vill inte”…typ. Låter det bekant? Är det inte vad man brukar kalla för förnekelse? Och om nu ett helt samhälle brukar samma ”drog” – vem ska då påtala missbruket?!
Och medan jag lämnade bastun för en svalkande dusch så fortsatte grunnandet i termer av medberoende. Om vi nu ändå skulle leka med tanken att alla INTE är beroende, hur många är då ändå medberoende? Medberoende oavsett vilken substans eller aktivitet den beroende är beroende av så att säga. Alla som känner någon i sin närhet som har ett beroende av något slag räcker upp en hand! Ja, just det, där åkte alla händer upp i luften… Hur påverkar denna eller dessa personer dig? Du kanske inte är medberoende i ordets rätta bemärkelse men om detta är personer som du bryr dig om, ja då har deras beroende påverkat dig på något sätt, i någon utsträckning. Frågan är hur?
Visst är väl detta lite lätt obehagligt, när man tänker efter? Hur påverkar det ett samhälle när i stort sett ALLA har någon form av erfarenhet av eller koppling till beroende?! Kan samhället som helhet bli omedvetet genomsyrat av ett beroendemönster och beroendetänk? Och får vi då ett samhälle genomsyrat av generositet, positivism och kärlek till nästan, eller styrs det av tvivel, misstro, ångest och rädsla? Vad tror du?
Det manar i alla fall till viss eftertanke, eller hur? Om man tittar sig omkring i världen. Med öppna ögon.
Blogg
Latest posts by Therese Renåker (see all)
- Kan ägget existera utan hönan? – 18 maj, 2013
- Skriker dina binjurar eller har de tystnat? – 4 maj, 2013
- ”Jag svävar på små lätta sommarmoln.” – 20 april, 2013
Lika tänktvärt som vanligt!
Tror jag har läst någonstans att det är en mycket hög siffra över hur stor andel av människor som har en benägenhet att bli eller är beroende av något slag. Och eftersom det är precis som du skriver, ett beroende är ett beroende, oavsett vilket uttryck det har. Det finns bara ett beroende, men olika sorter. Liknelse: ett träd är ett träd. Men kan se olika ut. Men det är ändå ett träd
Bra artikel!!
/Andre
Och vissa har lättare att ta sig ur sitt beroende, andra har svårare. Eller är vissa beroenden lättare att ta sig ur än andra. Jag har definitivt INGA som helst sug efter cigaretter, ( 10 år sen jag sluta) , men mat (kolhydrater) kan man ju inte vara helt utan, även om jag ”slutade” äta kolhydrater för snart 3 år sen, så räknas jag fortfarande som beroende. Av kolhydrater (socker), men inte av nikotinet. Kommer jag om 7 år att känna samma anti mot kolhydrater om 7 år som jag gör av nikotinet idag? Allt går ju inte bara att sluta med.
Bra artikel / Helen
Tack Therese för dina funderingar. Jag tror att det handlar om kunskap och upplysning om vilket beroende vi vågar prata öppet om – då det finns mycket skam i beroendesjukdomen. Jag började prata om sockerberoende för cirka
10 år sedan då fick jag ibland höra att jag skulle vara försiktig med att ”sticka ut hakan för mycket”. I dag när kunskap och upplysning om detta beroende finns i de flesta tidningar och på löpsedlar och många blivit medvetna –
då vågar människor prata öppet ex i bastun, de vet att de inte är ensamma om denna problematik. Sen tror jag som du att alla är inte ”beroende” som pratar om det – det krävs en definition för skillnaden. Medberoende kan man bli om man
lever nära någon som missbrukar eller har ett beroende – och det är många, många omkring missbrukaren som blir detta, ex arbetskamrater, livskamrater etc… Och det spelar ingen roll vilket beroende vi pratar om – det kan man snart
urskilja vem som är medberoende när man också har fått kunskapen att se detta. Så jag menar att kunskap om beroendesjukdomens olika utlopp är viktigast för att få en öppenhet att våga prata. Jag försöker nu att få en öppenhet att
våga se och prata om sex-och kärleksberoendet genom att blogga och ge intervjuer i olika tidningar – för att människor ska få kunskap och se denna problematik. Men det kommer säkert att ta många, många år innan någon vågar sitta i en bastu eller möta en väninna med
att säga ”jag är sex-och kärleksberoende”. Men jag välkomnar denna dag – och den dagen kommer om vi vågar gå före och prata om det och ge kunskap till dem som behöver för att hitta tillfrisknandet.