Sockerpallen!

Best of Anna! Denna text är tidigare publicerad på www.annahallen.se och är viktig nog att repeteras och spridas även här.

Ja, vad är nu detta? Jo en tanke jag fick efter en massa funderingar om sockerberoende och efter en utbildningsdag med Bitten Jonsson.

Jag arbetar inte med sockerberoende i den grad som Bitten gör. Jag delar inte heller in sockerberoendet i olika grupper som Bitten gör. Jag arbetar med alla som vill ha hjälp med kosten och när min kunskap inte räcker skickar jag dem vidare till Bitten.

Men jag lyckas hjälpa många och har funderat på varför. Jag misslyckas också att hjälpa några och har funderat på varför. Och i dessa tankar tillsammans med kunskap och erfarenhet har ”Sockerpallen” vuxit fram. Jag bollade mina idéer med gänget som läser till Kostrådgivare i Malmö just nu och en av tjejerna, Tina, döpte min ”pall” till just ”Sockerpallen”. Många i gänget kände igen sig och kunde relatera till funderingarna. Nu hoppas jag att denna pall kommer att diskuteras i massor så kanske vi tillsammans kan skapa en bra grund….

Vad är sockerberoende? Jag gör en enkel definition – det är när du äter trots att du bestämt dig för att du inte ska, när du ljuger, gömmer och/eller stjäl det goda du vill åt.

Varför fungerar LCHF på vissa men inte på andra?

Tänk dig en pall med tre ben. Du kan balansera i livet på två ben, men inte på ett. Det orkar du aldrig!

Ben ett: Din unika biokemi. Vid sockerberoende får du ett enormt belöningspåslag eller underbar ångestdämpning som är så starkt att det känns som att hela din överlevnad hänger på detta. Kicken/dämpningen är den starkaste drivkraften för livskvalité. Detta ben är en förutsättning för beroende. Din unika biokemi kan vara allt från lite till mycket. Japp, det finns en gradering av ”helvetet”.

Ben två: Triggers. En av två utlösningsknappar till din biokemi. Maten som skapar explosionen i din hjärna. Som gör att det finns inget som kan få dig att stå emot. Det som skapat ett sådant sug att du lägger undan allt du bestämt dig för, alla dina drömmar och mål – bara du kan tillfredställa ditt beroende. LCHF är för många här en lösning. Utan triggers så sker ingen explosion och den unika biokemin blir inget problem. Du tvingas dock bli ”fanatisk” och din omgivning suckar ofta högt.

För några räcker det inte med att hantera triggers. Man faller dit i alla fall. Hjälplösheten och hopplösheten och känslan av att vara helt värdelös brukar nu infinna sig. ”Jag fixar inte ens detta!” Det är inte sant, du har bara inte fått rätt verktyg ännu så du kan vinna kampen. Det finns nämligen två saker till att ta hänsyn till!

Ben tre: Din personliga ryggsäck! Trigger nummer två. Någon är dum – du äter. Mycket att göra – du äter. Du lyckades med något – du äter. Du är ledsen – du äter. Uttråkad – du äter. O s v. Är din ryggsäck full med att du inte duger, du kommer i andra hand, att du måste vara duktig, rädd för att inte hinna med, rädd för att inte kunna, rädd för att inte tillhöra…. ? Då bär du ständigt med dig en självutlösare till din unika biokemi-bomb. Några väljer terapiformer att lära sig bära ryggsäcken, att hantera när känslan dyker upp. Andra väljer att tömma ryggsäcken, så det inte finns någon känsla att hantera. Första valet går ganska så snabbt och är populärt just nu. Andra valet tar flera år och har blivit ganska så omodernt, men jag valde det och tycker att det var värt all den tiden jag investerade i mig.

Men jag sa att det fanns TVÅ saker till. Vad förutom ryggsäcken kan påverka en tre-bent pall? Jag återkommer till detta.

Tänk dig nu pallen. Du behöver två ben för att vinna. Och utan biokemin är du inte sockerberoende. Biokemin kan du inte heller påverka. Det är du!

För många räcker det att ta bort mat-triggers. On-knappen försvinner och liver blir hanterbart. Men så snart du gör ett undantag så går allt åt skogen. Du lär dig att livskvalité är att inte göra undantag. Strikt LCHF blir en lösning på många års kämpande.

För många behövs en del arbete med att tömma ryggsäcken. Att tröstätning, stressätning, uttråkningsätning, piggätning mm försvinner. Att ångesten minskar. Att oron inte styr. LCHF hjälper till viss del men du faller hela tiden dit. Du behöver hantera eller tömma din ryggsäck.

Sen kommer den fjärde delen av den trebenta pallen. ”Stöttebenet” Det som stadgar upp biokemibenet om detta är för svagt eller om ryggsäcken förblir för tung. Du måste ha TVÅ ben för att klara dig hela livet. Minst!

Stöttebenet är hjälpen du får var vecka i en stödgrupp. t ex OA (Anonyma överätare) eller AA (Anonyma alkoholister). Stöttebenet är mentorn du kan ringa när du behöver. Det finns ingen värdering i ordet ”Stötteben”. Jag ser det som just en förstärkning av biokemi-benet. Här är Bitten en ovärderlig resurs.

Jag har en tuff biokemi. Har haft ett mycket ätstört beteende. Min ryggsäck var överfull och jag trodde att kalorimetoden var lösningen på allt. Under 25 år var alla mina tre ben enormt ostadiga och jag slutade på 111 kilo. Jag har gömt godispapper, tagit barnens godis, tömt deras julkalendrar och tvingats köpa nya, hetsätit och svultit.

Min väg var att börja med ryggsäcken. Fast jag förstod inte att det hade med vikten att göra då. Som ”skitunge” med ADHD var jag värdelös, besvärlig och aldrig duktig nog. Jag förstod aldrig att detta var triggers. Men visst åt jag för att döva känslan. Och fantastiskt nog så fungerar det. (Kortsiktigt!!)

Med fjäderlätt ryggsäck fortsatte jag min bantningsväg med kolhydrater i trängsel. Grovbrödsmörgås med banan, lättfil med All Bran Flakes, riskakor och morotsstavar. Att äta lite och vara hungrig i kombination med min tuffa biokemi var en omöjlighet. Jag misslyckades i alla fall.

Nästa steg blev lågkolhydratkosten. För första gången fanns en möjlighet att hålla fast vid det jag så gärna ville. Äta mig smal. Men jag började med GI och där fanns alldeles för många ”godkända” triggers. Jag provade mig fram och skapade en Anna-variant av LCHF (Visste ju inte att ordet fanns då, ca 2005). hade dock frukten kvar, vilken fick mig att i alla fall ständigt trilla dit. 2007 försvann frukten och min kost blev strikt utan undantag. Nu kom lugnet. Utan ryggsäck som trigger till min biokemi och utan mat som triggers så har min biokemi inget utrymme att styra mig.

Jag behöver inte ”stöttebenet”. Du kanske behöver. Tänk på att det är en enorm styrka att kunna och våga be om hjälp! Jag bad om hjälp, men fick hjälpen med ryggsäcken i stället för med stöttebenet. Jag hade ALDRIG klarat detta själv!

Nu är det dags för dig att se vad du behöver. Min historia är inte din. Men den kanske kan ge tankar att hitta rätt väg. Min väg är inte den rätta, den var rätt för mig.

I min värld är kosten ett självklart val att justera. Strikt LCHF utan undantag är målet. Sen kan du välja de andra två benen. Jobba med båda. Med det ena eller det andra.

När jag började min resa så gissar jag på att biokemin var 45% och min ryggsäck var 45%. Då var kosten bara 10%. Så med bara kosten hade jag då inte kommit speciellt långt.

När ryggsäcken var tömd så var helt plötsligt kosten en betydande del i mitt problem… Större än biokemin, jag vann.

Fundera. Kan ”Sockerpallen” vara något vi ska spinna vidare på? Kan Bitten Jonsson vara din lösning? (En början kan vara att läsa hennes bok SOCKERBOMBEN i din hjärna)

Print Friendly

6 thoughts on “Sockerpallen!

  1. J

    Tack för en bra text Anna! Jag undrar bara om du kan förtydliga hur du gjorde för att tömma din ryggsäck? Någon form av terapi? Jag har en del trist i min egen ryggsäck som jag skulle vilja bli av med, det fungerar inte som nu att bara "acceptera känslorna". Skulle vara underbart att kunna gå vidare i livet med en tom ryggsäck för att kunna fokusera mer på bra kost!

  2. Jag hade en ryggsäck full av att inte duga. Jag var ju som liten ADHDtjej alltid lite trög, väldigt besvärlig, slarvig, jobbig och med många brister gällande social kompentens. Jag kände att jag aldrig tillhörde.

    Detta gjorde att jag som vuxen alltid skulle vara duktig flicka, alltid vara till lags, alltid duga, alltid synas. Fick magsår som 16 åring. Det går inte att vara omtyckt av alla.... 🙂

    Så jag gick till en psykolog och ahde tur att hamna hos en som verkligen kunde sin sak. Jag har alltid haft grundan att ta i orsken och inte symptom så jag valde en person som arbetar med att ta bort neurosen, inte dämpa den eller lära mig hantera den.

    Så med analysering av var det kom ifrån, vilket i mitt fall var ganska så tydligt, en utbildning av mig vad en neuros är och sen suggesioner ( idag kallar många det för hypnos) på detta så arbetade vi bort det mesta på ca 6 år.

    Det är ju inte huvudet som det är fel på. Utan att känslorna och huvudet inte är på samma nivå. Att veta att något inte är farligt är lätt, att känna att det inte är farligt är betydligt svårare. Med suggessionen och mycket eget-tjat så samstämmer man tanken och känslorna. Det är ok att inte hinna, att inte kunna och att ställa krav.... och det KÄNNS ok också.

    Men KBT går betydligt snabbare. Fast det är inte min grund då jag alltid vill till botten med allt. Bort med roten så växer det aldrig upp nytt ogräs.

    1. Jag tror det handlar mycket om den berömda "kemin", en del passar helt enkelt inte. Ett tips är att ringa runt och prata med olika psykologer, vara ärlig och säga att du ringer runt till några stycken för att se vem som passar just dig bäst. Du kan be dem berätta hur de arbetar, mycket kort berätta om vad du vill ha för hjälp och fråga hur de skulle ta sig an detta. Be sedan att få fundera och återkomma. Då får du iallafall en lite större känsla för om någon kan passa dig. Lycka till!

      1. PS. Ibland kan du hitta en väldigt duktig kurator på en vårdcentral. Du skulle kunna prova den vägen först, det är ju mycket billigare än en psykolog som säkert kan ta 700kr för en timme och kanske mer! En kurator kan vara socionom eller sjuksköterska men har gått vidareutbildningar inom samtalsterapi. Du måste först kontakta din läkare och säga hur du inte mår bra och att du vill prata med någon. Det kan också vara bra att känna till skillnaderna mellan psykolog, psykoterapeut och psykiater, jag hittade en länk här: http://www.psykologkonsulterna.se/blogg/2009/01/vad-ar-skillnaden-mellan-psykolog-psykiater-och-psykoterapeut/

Kommentera