Sju svåra år, så kan man beskriva vår första tid som gifta. Visst är det en härlig tid att vara nygift, men det finns också stressfaktorer. Man planerar sin framtid. I bilden som vi målade upp för oss, min man och jag, ingick barn. När det dock blev tydligare och tydligare för oss att graviditet inte var något som vi hade kontroll över inträdde stressen. Vecka efter vecka, månad efter månad, väntade vi och hoppades. Ganska snart sökte vi läkarhjälp.
Min man har inga fertilitetsproblem, utan det visade sig efter utredning att problemet fanns i min kropp, och det var hormonellt. För att kvinnans ägg ska kunna mogna och lossna så behövs ett flertal hormoner, bl.a. oxytocin. Men om man har för höga halter av kortisol (stresshormon) i kroppen, så blockeras oxytocinet. Det produceras inte, iaf inte i tillräcklig mängd. Äggen mognar inte, och ägglossningen uteblir. Då kan man inte bli gravid.
Min stress kom sig av ett par huvudsakliga orsaker: 1. Övervikt. Den tolkas som stress, inte bara som någonting positivt av hjärnan. 2. Jag vantrivdes på mitt nya jobb. 3. Barnlöshetens sociala konsekvenser är enormt stressande.
Man ser lätt den onda cirkeln: stress skapar barnlöshet, barnlöshet skapar stress. Och stress skapar dessutom…. övervikt! Jippie.
Efter fem år med detta fattade vi beslutet att ta ett erbjudande vi fått om att vistas i Japan. Jag sade upp mig på jobbet och blev hemmafru. Genast sjönk stressnivåerna. I vår lilla lägenhet i Tokyo hade jag en skyddad och skön tillvaro. Jag började träna på gym varje dag, och gick över till Raw Food (ska skriva mer om japansk mat och raw food här på sidan snart!).
Jag gick dessutom genom IVF-behandling. Den görs annorlunda i Japan mot i Sverige. Jag var på sjukhuset varannan dag för provtagning, ultraljud och medicinering. Jag hade hormonplåster, sprutor, nässpray och tabletter. Ändå var det svårt för läkarna att få upp mina hormonnivåer till en sådan nivå att en graviditet skulle kunna bli möjlig. För att maximera chanserna gick jag regelbundet på massage och akupunktur, tränade så mycketjag kunde, och åt hälsosamt. Min mage var uppsvälld pga. av hormonerna, det kändes som att gå omkring med en vattenfylld ballong i buken. Jag hade vallningar som den värsta klimakterietant, och humör som en bakfull pirat. Det var skitjobbigt.
Vi gjorde tre insättningar av befruktade ägg, men tyvärr blev det ingen graviditet.
Idag är jag otroligt lycklig över mina pojkar, som vi adopterade året efter vi kom hem till Europa, från Japan. Jag känner att det var meningen att det skulle bli så här. Och jag sörjer inte över någonting. Är bara tacksam över världens bästa småprinsar vars ansikten är det första jag ser på morgonen.
Men jag vill gärna dela med mig av erfarenheten att stress och felaktig kost kan påverka din framtid och ditt liv på det absolut mest genomgripande sätt. Att inte kunna få barn är otroligt påfrestande socialt, kroppsligt och själsligt. För den som lider av detta vill jag absolut rekommendera LCHF, eftersom det sänker stressnivåerna (kortisolet) och även hjälper till med vikten.
Precis som i Bibeln (berättelsen om Josef) så fanns det sju svåra år, våra första sju år som gifta och barnlösa, och sedan sju (?) goda år. Fast i Bibeln kom de goda åren först. För oss är de svåra åren över, och nu är vi i en period av goda år. Jag hoppas att det blir minst sju, om inte fler! 
Kram till er alla från världens absolut lyckligaste tvillingmamma!
Här är en bild på oss ifrån pojkarnas dop i juni 2011.
Jennifer
Latest posts by Jennifer (see all)
- Mitt värsta LCHF-misstag – 15 november, 2012
- Slovakien – 10 november, 2012
- Japan – 8 november, 2012
Tack bästa Jennifer som delar detta med oss! Vi bestämde oss tidigt för adoption när det inte hände något i den egna produktionen, därför vet jag inte hur det är ställt med mina hormoner men oj vad jag har tänkt på detta iom allt jag lär mig om kost och stress! Jag har stressat i åratal, både genom jobb, egna projekt och emellanåt skräpmat.
Idag är jag tacksam, mina adopterade barn är de bästa som finns och jag skulle inte vilja ha det annorlunda, tankarna om hormoner handlar om min egen kropp och vad jag kan ha gjort med den genom min stress. Vi måste lära oss att vara snällare mot oss själva!
Tack Jennifer för din berättelse. Jag och min man var ofrivilligt barnlösa länge, gick på utredningar, fick hormonbehandlingar, gjorde inseminationer och bokade till sist in IVF. Innan vi hann göra IVF-försöken lyckades vi själva, men tiden dit var bland det gräsligaste och hemskaste i mitt liv. Jag såg gravida magar överallt, jag grät ofta och ovissheten var fruktansvärd. Idag är jag lycklig mamma till världens bästa och underbaraste son på 7 år.
Kram Erika
Vilken fin historia du berättar! Tack för att du delar med dig av dina innersta tankar och känslor för att hjälpa andra…
Vilken fin berättelse – stort tack för att jag fick ta del av den!
Stort tack för att du delar med dig av din berättelse.
Min historia i infertilitetsträsket liknar din och vi klafsade omkring där i 16 år! Så mycket obegripligt ledset liv och ganska otroligt att äktenskapet höll! Sedan 1996 har jag fått först en dotter – idag 18 år – och en son snart 12 år, genom adoption. Jag är ohyggligt tacksam för att det var just mina egna barn jag fick efter de förfärligt långa ”graviditeterna” men gläds åt att det finns en möjlighet för dagens infertila (särskilt med PCOS och endometrios – som jag hade men blev symptomfri ifrån direkt efter att jag börjat med LCHF. Eftersom jag gick in i klimakteriet ett halvår senare så kanske jag hade sluppit de gamla eländena ändå, så jag kan ju inte lyfta fram LCHF som frälsaren i det fallet. Många medsystrar har ju hittat LCHF mycket tidigare och faktiskt blivit gravida. Jag tänker ju att det oberoende av om man blir gravid eller inte, skulle var så mycket skönare att i alla fall bli friskare och starkare om man bytte bort främst gluten och socker men också allt annat av det man med hyfsad säkerhet vet, skapar sjukdom och övervikt.
Ibland vill jag bara kasta mig på tangenterna och skicka länkar om LCHF till alla tänkbara adoptionsforum, där förtvivlan ofta är så stor och adoptionsköerna så ohyggligt omänskligt långa och svårhanterliga. Men jag vågar sällan, fördomarna mot ”extremdieter” är lika stor bland adoptivföräldrar in spe, som hos alla andra som bara läser kvällstidningarnas sensationsskriverier om LCHF ena dagen och det livsfarliga fettet nästa dag och så vidare.
Till din berättelse kommer jag nu att länka i alla fall på min egen vägg på fb, ett par andra adoptivammor har redan gjort det. Kanske vandrar den in i adoptionsgrupper också…
Allt gott till dig och din familj!
Förstår precis hur du tänker kring att sprida på addo-sidor, lchf kan låta så extremt för många! Själv tänker jag säkert som du, att det är NATURLIGT att ta bort socker och gluten som vi ju vet är mycket skadligt. Detta inlägg kunde inte heller jag låta bli att sprida i addo-grupperna… /Kina/Indien-mamma
Fantastiskt att läsa din berättelse! Ja, tänk att äktenskapet höll! För det sliter på relationen att känna att man är hindrad/den som hindrar att livet kan gå vidare. Det känns ju precis som att hamna utanför ”the circle of Life”, som att alla andra tuffar på medan man själv står stilla.
Ibland kan man skratta lite åt att LCHF verkar kunna bota ALLT… men egentligen är det väl ganska naturligt att kroppen generellt börjar fungera bättre när det sköts som den ska. Allmäntillståndet är oerhört viktigt för hormonbalansen, som är oerhört viktig för fertiliteten.