I barnboken från 1978 är det helt okej att skratta åt tjockisen…

Ja du, efter ganska många år med en obehagligt snedvriden syn på kroppen har jag hittat rätt. Just nu känns det som om att det är en del debatt om barn och mat. Cecilia skrev för några dagar sedan ett utmärkt inlägg i frågan här på kostrådgivarna.

Det är klart att jag funderat hur det kunde gå så snett som det gjorde för mig. Självklart är det en mängd olika faktorer som bidrog till att jag valde att jobba mot kroppen, träna för mycket och svälta den.

Redan som 8-9 åring funderade jag på varför vissa verkade kunna äta vad som helst och ändå vara smala. Jag tror att jag hade rätt bra koll på vad kalorier var redan då. Jag minns att jag tänkte " men jag äter ju mindre än henne varför är jag då inte smalare" Tidigt anade jag att det var något fel någonstans. Tyvärr insåg jag inte att det var fel på teorin utan lade hela skulden på mig själv. Jag måste göra något fel. Jag måste helt enkelt äta mindre. Som 10 åring började jag banta, skriva matdagböcker med käcka uppmaningar om att äta ännu mindre nästa dag. Som 10 åring valde jag även  att bli vegetarian.

Jag minns som att vi någon gång på mellanstadiet hade hemkunskap och pratade om hur farligt det var med fett. Troligtvis fick vi informationen att vi inte skulle äta mer än 10 gram mättat fett om dagen. Min unga hjärna översatte det till att man endast skulle äta 10 gram fett om dagen. Ett sånt där litet Lätta (huga) paket som fanns i skolan. Jag var förfärad och slutade så klart omedelbart med smör på mackorna. Fettskräckhysterin tog sin början.

Men hur kunde det bli så där tokigt? Hur kunde det vara så att jag hamnade snett? Jag var faktiskt inte tjock, men jag ville av någon anledning vara lite mer benig. Var det Barbieidealet som kickade in? Självklart var jag som så många andra uppväxt med att man bantade, räknade kalorier, ställde sig på vågen och fastade. Det var så man gjorde då och så klart kopierade jag det så där rakt av utan vidare.

När jag var hemma hos mina föräldrar för ett tag sedan hittade vi den här lilla boken från 1978 om "Buster matvrak"...tillsammans gapade vi förfärade..

Boken handlar om en lite gris som alltid var hungrig och åt mer än alla andra grisar tillsammans. När Buster skulle börja skolan var han så tjock att det inte fanns några kläder som passade honom. Tillslut köpte de den största sjömanskostymen i hela affären, men den var ändå för liten. Den var så liten att han inte kunde prata för då sprack den. När Buster ska prata inför klassen flyger så klart alla knapparna ut och de andra barnen skrattar.

sensmoralen??.. ja du här kommer den....

Buster blir så skamsen, så skamsen att han lovar att aldrig mer äta så mycket.

Tro sig fan att jag var rädd för att bli tjock:)

Hur gör jag då med mina barn? Ja inte läser jag om Buster matvrak. Min dotter fyller sex år i år och jag var sex år när jag för första gången tyckte att min lår såg tjocka ut. Så klart att jag är livrädd. Jag pratar aldrig om smal och tjock. Jag pratar aldrig om att banta, aldrig nedvärderade om min kropp. Hade jag kunnat tanka över självkänsla och självförtroende hade jag gjort det för den photoshoppade " verklighet" vi lever i idag är sannerligen inte lätt att leva upp till.

Puhh säger jag bara...

 

Print Friendly

Postad i Barn, Reflektioner den av .
Johanna Lanner

Om Johanna Lanner

Johanna är kostrådgivaren med författartalang och fyller sina inlägg med finurligheter, ironi och allvar. Johanna är utbildad massör, hudterapeut och kostrådgivare samt har läst ledarskap, humanekologi, filosofi, idrottspsykologi och friskvård. Målet för Johanna är att ingen tjockis någonsin ska behöva känna sig lika misslyckad som hon gjorde. Blogg.

2 thoughts on “I barnboken från 1978 är det helt okej att skratta åt tjockisen…

  1. Helt ofattbart att den boken blev godkänd att säljas. Jag blir ledsen när jag ser den och förstår om barn fick fel uppfattning om kroppen.
    Vi försöker ha en öppen relation med vår son, 6 år, om kost och kropp. När vi pratar LCHF här hemma så pratar vi inte om tjocka eller smala människor utan berättar om att det är bra för hälsan och att kroppen mår bra av den typen av mat. Jag hoppas ju att han ska få en bra uppväxt och känna sig tryck i sin kropp och sitt ätande.

  2. Bra inlägg Johanna!

    Mat för barn engagerar, helt klart. Och det triggar igång känslor när vi berör ämnet, ditt inlägg kan nog väldigt många människor känna igen sig i.
    Den där boken minns jag (tyvärr) också. Tänk, för 30-talet år sedan var det tydligen okej att publicera böcker med tydliga mobbing-budskap.

    Jag håller med dig om att det är viktigt att fokusera på hälsans effekter med maten och att undvika att prata om tjocka och smala, banta eller prata nedvärderande om kroppen. Det buskapet når barnen ändå genom kompisar, tv, tidningar, nätet och så vidare. Vi föräldrar behöver inte förstärka det ytterligare. Tvärtom, om vi hjälper till genom en avslappnad syn på maten med fokus på hälsa och smarta val så får vi friskare barn som förebygger ohälsa när de blir vuxna.

Kommentera