Jo, det ska jag – det var inte bara en lockande rubrik. Jag är nämligen bekymrad. Arg. Uppgiven. Allt in salig röra. Jag pratar om vår sjukvård. Och inte bara sjukvården som helhet. Nej, jag tänker kritisera personal inom sjukvården! Det är helt okej att klaga på sjukvården, långa väntetider, att man blir felbehandlad, hemskickad med ”ta en Panodil” osv, men det framhålls alltid att det inte är personalens fel. De ”gör bara sitt bästa… efter omständigheterna”. Men jag håller faktiskt inte med. Inte nu längre. Och innan någon hänger mig ohörd så är det väl bäst att jag genast förtydligar att jag mycket väl vet att det finns många människor inom sjukvården som gör ett alldeles strålande jobb. Men så finns det de andra. De som jag undrar varför de valt läkaryrket överhuvudtaget. Här följer några exempel som jag fått återberättat av mina klienter.
Hon: ”Jag kan inte längre jobba full tid för jag har så himla ont runt omkring knäna. Jag kan inte ens röra vid dem”
Läkaren: ”Men rör inte vid dem då. Lite ont får man räkna med i din ålder.”
Hon (i klimakteriet): ”Mina slemhinnor har blivit så torra att allt samliv med mannen är en omöjlighet. Inga krämer hjälper. Jag känner mig berövad på livet.”
Läkaren: ”Ja, det är så det är. Bara att acceptera.”
Läkaren: ”Ditt kolesterol är för högt, du måste ta kolesterolsänkande medicin” Hon: ”Men varför då? Min diabetes är ju under kontroll, jag har kunnat sluta med måltidsinsulinet (med hjälp av LCHF – min anmärkning), har gått ner 20 kg, blivit av med fibromyalgin och blodtrycket är bra. Jag vill inte äta medicin i onödan. Kan jag få se alla värden i kolesterolrapporten?”
Läkaren: ”Nej, det får du inte. Det behövs inte. Jag skriver ut medicin, du kan hämta den på apoteket.” (Min kommentar: Totalkolesterolet var med sjukvårdens mått högt för en diabetiker, 5,4 – men delvärdena visade sig efter flera månaders tjat vara helt perfekta.)
Läkaren till patienten på väg in på operation: ”Vi har bestämt oss för att trots allt inte söva utan istället ge ryggbedövning, vi tror att det finns en liten smal passage som är möjlig. Ok?”
Han: ”Jo, det är det väl…”
(Mitt förtydligande: Man ändrar alltså på en överenskommelse när patienten rullas in för operation, lätt omtöcknad av lugnande medel. Om det gick bra? Nej.)
Hon: ”Jag känner inte igen mig själv. Jag är så nere, ledsen. Inget är längre roligt. Kan det bero på hormonerna? Jag är nog i förklimakteriet… Och blodtrycket är lite högt.”
Läkaren: ”Livet är inte alltid så kul vet du. Men jag skriver ut betablockerare.”
Hon: ”Men… finns det inget man kan göra? Och betablockerare tycker jag inte låter så bra, finns det inga biverkningar med det?”
Läkaren: ”Nejdå , det är helt ofarligt. Hämta ut medicinen bara, jag måste gå nu.”
Så här låter det. Jag skulle kunna hålla på i evigheter, så det är absolut ingen engångföreteelse. Så gott som varje dag möter jag människor som vittnar om läkare som inte lyssnar. Läkare som avfärdar. Läkare som skriver ut mediciner utan att ens överväga andra möjligheter. Läkare som fnyser åt alternativa metoder. Läkare som inte tar reda på patientens historia. Läkare som inte tar patienten på allvar. Läkare som inte är beredda att tänka om. Läkare som inte vill ta till sig ny forskning. Läkare som är specialister men inte ser helheten. Läkare som raljerar med kvinnors sjukdomar. Läkare som inte är intresserade av människan framför sig.
Så nu undrar jag: Ska det vara så här?! Är detta god sjukvård? Är detta verkligen ett metod- , struktur- eller organisationsfel? Har inte den enskilda människan/läkaren ett eget ansvar? Handlar det i grund och botten inte om inställningen till arbetet och till de människor man möter? Jag högaktar verkligen alla de läkare som verkligen bryr sig om, som söker nya vägar och möter människor med ett öppet sinne. Men visst borde detta väl vara en självklarhet om man söker sig till läkaryrket? Så varför är det inte så…?!
Blogg
Latest posts by Therese Renåker (see all)
- Kan ägget existera utan hönan? – 18 maj, 2013
- Skriker dina binjurar eller har de tystnat? – 4 maj, 2013
- ”Jag svävar på små lätta sommarmoln.” – 20 april, 2013
Så jättebra skrivet, verkligheten idag och inga överdrifter.
Jag hör samma typ av historier varje vecka och det har ökat under min tid som terapeut.
Från början var arbete inom sjukvården ett kall och det är det fortfarande för de flesta som jobbar där men hos många, framförallt Läkare har nog empatin tagit slut?
Lena, nej tyvärr är det ju inga överdrifter, jag önskar att det vore det. Undrar bara VARFÖR det blivit så här…
Känner så väl igen. Hör mycket av kunderna. Statiner skrivs ut så fort totalkolesterolet ligger över 5, precis som läkemedelsbolaget vill. När patienten vill ha fram HDL/LDL, triglycerider får de svaret att det inte behövs och de får verkligen tjata för att få det. Ledsamt. Så många som äter statiner och mår så dåligt av alla biverkningar, helt i onödan.
Eva-Lena, just synen på kolesterolet lär nog komma ut som en av vår tids största medicinska skandaler. Och att man inte ens blir informerad om biverkningarna är minst sagt sorgligt. Många har ju biverkningar utan att koppla ihop det med medicinen…
Statiner skrivs alltid ut när Pat. får blodtryckssänkande.
För några år sedan tyckte 1,6 miljonerklubber att alla kvinnor skulle få Statiner i förbyggande syfte. Horribelt.
Horribelt är ordet… Men bottnar förstås i den djupaste okunskap och blind tillit.
Nette, ja i många fall går det ju att byta läkare tack och lov, åtminstone i primärvården. Lite svårare blir det onekligen om man är missnöjd med den mer specialiserade sjukvården…
Therese,
bra rutet! Jag håller med dig helt och fullt. Vården lider ofta brist på resurser och det finns jättefina människor som bara vill väl och allt det där .. men vården är också ett resultat av de människor som arbetar där. Precis om din och vår verksamhet är ett resultat av hur du och vi möter våra klienter (läs kunder).
Vi hör, precis som du, dessa skrämmande historier varje dag även i vår verksamhet. Dessa kränkningar, dessa avfärdande av patienter, dessa ”överkörningar”, denna nedlåtenhet, detta översitteri. Ett av det värsta vi har hört kom direkt från en läkarstudent som sa: ”Jag tänker utgå från att alla mina patienter är hypokondriker …”
Ja, man undrar varför den personen valt att utbilda sig inom detta yrke över huvudtaget!
Vilken syn på människor! Hur ska man kunna göra en individuell bedömning när man redan innan man träffat sin patient har bestämt sig för att den är hypokondriker och det den har besvär med finns inte!
Den enskilde anställde inom vården HAR ett eget ansvar! Det får INTE vara så här! Det är INTE god sjukvård! Ja, det handlar om INSTÄLLNINGEN till arbetet och till de människor man möter!
Keep up the good work Therese! Världen behöver fler av din sort!
”Utgå ifrån att alla är hypokondriker…”, ja det var ju en himla bra inställning… Varför då bli läkare? Han eller hon behövs ju inte då… Om man nu inte valt psykatrin
Vi har fått en Patientsäkerhetslag från 1 juli 2011. Där står det i 6 kapitel 1 §:
”Hälso- och sjukvårdspersonalen ska utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. En patient ska ges sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som uppfyller dessa krav. Vården ska så långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Patienten ska visas omtanke och respekt.”
Läs gärna resten av PSL 6 kapitel också, finns på http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20100659.htm
Sedan gäller även Regeringsformen 1 kapitlet 9 §
”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Lag (2010:1408).”
Vi måste alltid lita på att myndigheter följer lag.
Problemet är att myndighetspersoner som har uppnått sin inkompetensnivå verkar vilja bryta lag för att söka upprätthålla sin egen maktposition. Överklaga, hänvisa till lag och kräv din rätt.
Så om du inte får som du vill enligt lag så är det bara att säga: ”Jag ser att du bryter mot lagen. Jag konstaterar att person som bryter mot lag hat uppnått sin inkompetensnivå.”
Sedan tror jag att det blir annat ljud i skällan.
Tack Björn, instämmer till 100%! Problemet är väl att många som är sjuka och söker vård, också är för sjuka för att kämpa och slåss mot den sjukvårdsapparat som skulle hjälpa dem…
Denna kommentar är värd att kopiera, skriva ut och förvara i plånboken… TACK BJÖRN!
Och vilken prioritering ska reglerna ha när dem krockar mot varandra?
1. omtanke och respekt
2. samråd med patienten
3. vetenskap och beprövad erfarenhet
eller kanske..
1. vetenskap och beprövad erfarenhet
2. samråd med patienten
3. omtanke och respekt
eller varför inte…
1. samråd med patienten
2. vetenskap och beprövad erfarenhet
3. omtanke och respekt
Lagen kan tolkas olika. Vad är rätt?
Daniel, varför skulle dessa ”regler” stå emot varandra och behöva prioriteras? All sjukvård, all vetenskap, all kunskap måste användas med patientens bästa för ögonen, med omtanke om patienten – vad ska vi annars med kunskapen till? Kunskapen har inget egenvärde. Samrådet med patienten är också självklar – vi har alla en fri vilja, en rätt att säga ja eller nej till behandling, mediciner och annat, även om det går emot vetenskap, beprövad erfarenhet och läkarens ”bättre vetande”. Kunskapen måste användas i patientens intresse, aldrig på bekostnad av patienten och aldrig emot dennes vilja! Respekt kostar varken tid eller pengar…
Visst vore det rimligt att patienten fick en kopia på läkemedelslistan där det också framgick syftet med läkemedlet och där det också fanns en plan för uppföljning. Inte minst om det handlar om flera läkemedel.
Daniel.
Dina tre regler kolliderar inte alls. De är tre olika sätt att se på samma sak från tre olika håll
Glöm aldrig att patienten har rätt tills motsatsen har bevisats. Men då är vi överens igen.
Patienten känner sin kropp men läkaren/vården känner inte patientens kropp.
Att lyssna på patienten och tro på henne är att visa omtanke och respekt, att samråda med patienten är helt enligt vetenskap och beprövad erfarenhet från långt före Hippokrates.
Om du inte förstår patienten, fråga mera tills du förstår!
När du/vården förstår kan vården hjälpa patienten.
Skilj mycket noga på läkare och doktor.
Eh?
Översätt ordet läkare till svenska och du får ordet ”botare” eller ”hälare” (som någon patient sade)
Kan vi bota astma eller diabetes? Nej! Men ortopeder kan vara bra läkare.
Ordet ”doktor” kommer från latinets docere som betyder lärare eller lära ut.
En doktor kan lära en patient med astma eller diabetes att bli symtomfri.
Jag vill vara doktor, inte läkare.
Jag har också lite svårt för läkare. Har aldrig känt mig ”trodd på” och aldrig fått några relevanta diagnoser vad jag än sökt för. Senast jag sökte läkare var för 3,5 år sen och jag kom krypande in på en jourläkarcentral med njurstensanfall. Vad hände? De tog ett urinprov som de skulle skicka för chlamydia-test. Och höra av sig nästa vecka ifall det var nåt fel.
Jag kan bara hålla med, av egen erfarenhet… Blev kallad anorektiker av min familjeläkare under graviditeten – bara för att jag inte gick upp en massa i vikt och bar min bebis långt in mot ryggen. Kan jag rå för att mina gener har gett mig en smal kroppsbyggnad? Flera generationer bakåt har varit smala, och lagt på sig vikt efter att de dragit på sig åldersdiabetes. Nu är det mina barn som får höra liknade kommentarer från skolsköterskorna, men när de får se mig och hör min version så tystnar de och börjar acceptera och förstå hur det kan hänga ihop. Äter som en häst och har alltid gjort. Jag har väl en hög ämnesomsättning och förbränner mer än jag stoppar i mig… Men jag funkar normalt (med mens och allt vad det innebär, och har fött 3 fullt friska barn). Nej, vissa läkare skulle behöva tänka om och byta jobb.
ÅsaS
Läkare har gått i strejk för att försöka skydda era intressen då tidskraven är orimliga för patientens välbefinnande, men ledningen bryr sig inte.
Och ni skyller på läkarna när de är dem ÄNDA som verkligen försöker bry sig om eran hälsa.
Om ni har problem med bemödandet så borde ni ta upp detta med socialstyrelsen eller regeringen och sluta skylla på läkare som hjälpa er under orimliga förhållanden.
Daniel, det är ingen här som påstår att sjukvårdssystemet är optimalt. Vi vet alla att det har mycket övrigt att önska. Men diskussionen och mitt inlägg handlar för ovanlighetens skull inte om det, utan om det faktum att många anser sig bli respektlöst bemötta, inte tagna på allvar, inte lyssnade på, av enskilda läkare. System och ledning må vara hur galna som helst, men den dag vi ifrånsäger oss allt eget ansvar är vi farligt ute. En läkares sätt att möta en patient handlar om inställning och attityd till arbetet och patienten, det kan vi inte beskylla någon annan för.
Blir du själv trevlig när du är under överdriven tidspress?
Nej, du ska nog se att du börjar fokusera enbart på det grundläggande och viktiga och skippar överflödet.
Om du vill ha en trevlig mysläkare istället för en effektiv så får du snällt be Filippa Reinfeldt att lyssna på dina trivselbehov och sluta klanka ner på folk som sliter sönder sig för otacksamhet under orimliga arbetsförhållanden som ledningen har satt upp.
”System och ledning må vara hur galna som helst” ja har du nånsin tänkt på att rikta din kritik åt rätt håll? Prova det, du kanske till och med kan får resultat då.
Daniel, vem har pratat om behov av ”mysläkare”? Vi pratar om respekt för patienten, att bli hörd och lyssnad till. Självklart bör kritik riktas mot systemet, dess arbetsbörda och arbetsförhållanden – och dessa röster hörs varje dag. Men kritiken kan väl ändå inte riktas mot patienten?! För att denne upptar tid och plats, har en egen åsikt och vill bli tagen på allvar? Empati och respekt är ett förhållningssätt, inte en kostnadsfråga.
Mer kafferep och symöte förnuft.
Vad tror du är det första som ryker när tiden är för knapp?
Vad är det du har så svårt med att fatta att du ska rikta din kritik till dem som bestämmer reglerna och sluta klanka ner på dem som utför dem om du vill ha förändring?
Daniel, jag drickar varken kaffe eller syr. Däremot vill jag lyfta en fråga som för många uppenbarligen är viktig. Du verkar vilja sopa samma fråga under mattan. En patient som är missnöjd med sin läkare måste få kritisera samma läkare. Om läkaren anser att det inte går att göra ett bra jobb under rådande arbetsförhållanden så är det en fråga mellan arbetsgivare och arbetstagare. Självklart kan man väcka strukturella frågor om vårdens beskaffenhet, men då gör man det den politiska vägen som medborgare i ett demokratiskt samhälle, inte som patient!
Jag kritiserar intelligensbefriade agitatorer och gnällspikar.
Folk som inte förmår att rikta sin kritik dit den kan göra en förändring och istället väljer att personligt angripa människor som bara försöker utföra sitt jobb till bästa förmåga under gällande regler.
Ni är inte ute efter bättre vård, ni är ute efter att käfta och kriga med yrkesmän som ni är intellektuellt underlägsna och därför känner behovet att försöka trycka ner.
Jag kritiserar alla er som angriper individer istället för regelskapare.
Som sagt kafferep och symöte förnuft.
Återigen Daniel, vårda ditt språk tack! Att du ser på dina medmänniskor som intellektuellt underlägsna säger mer om dig än om dem. Faktum är att du själv inte verkar förstå vad hela diskussionen går ut på utan endast monotont upprepar din egen sanning och leverar nedsättande omdömen.
Tror du bara att högsta chefen har makt? Att ingen under kan påverka? Att alla är offer?
Kanske är det där vi skiljer oss. Jag tror att lilla jag kan påverka. Jag tror att läkare kan påverka. Jag tror att alla kan påverka. Vi måste bara sluta skylla ifrån oss och ta ansvar.
Just denna diskussion var baserad på läkarna. Visst kan de påverka. Visst kan de lyssna. Visst kan de visa omtanke. Och samtidigt göra sitt medicinska arbete. Visst kan de säga ifrån. Visst kan de. Och det underbara är att det finns ett stort gäng läkare som redan gör detta.
Nu är det dags för resten av gänget att hänga på
Daniel: Jag har full förståelse för den frustration du verkar uttrycka för ett system som inte är optimalt. Jag jobbar själv inom ett statligt yrke som mycket handlar om att bemöta förtvivlan, aggregation, frustration osv. Yrket handlar även mycket om att skydda samhällets medborgare. Även jag utöver ett yrke som är maximalt tidspressat, där regeringen har satt upp orealistiska mål till den personalstyrka vi fysiskt är varje dag. Vi ska utföra mirakel på minimal tid osv. MEN…jag har alltid ett personligt ansvar i mitt myndighetsutövande…och jag har även (efter många års erfarenhet) kommit fram till att det är effektivare att verkligen lyssna på mina brukare och göra rätt i från början än att ”halvlyssna” och sedan få ta konsekvenserna av ett dåligt agerande och dessutom få göra om allting…troligtvis är det dessutom en kollega som får bygga upp förtroendet igen. JAG….(efter många år erfarenhet) har lärt mig att jag kommer längre med att säga ”jag hade fel, det ber jag om ursäkt för”. Människan är nämligen väldigt förlåtande till naturen och efter att jag har erkänt mina brister och visat att jag ärligen vill hjälpa till, får jag tillbaka förtroendet snabbt.
Visst har du, Daniel, rätt i att det är viktigt att vi gör oss hörda för rätt personer så som att gå och rösta, protestera, skriva insändare osv osv…Men det tar aldrig i från oss vårt personliga ansvar och vår yrkesstolthet. När jag tullar på säkerhet och tid med brukaren, visar jag bara regeringen att det är möjligt att göra det omöjliga på den tid som de kräver. Dock med ett dåligt resultat. Våra fack kämpar för dessa frågor dagligen, så varför ska vi göra jobbet svårare för dem? Är det inte bättre att verkligen ta sig sin tid för varje klient/patient och visa att det är inte är möjligt att göra jobbet så snabbt som regeringen/socialstyrelsen kräver?
Nu har jag läst alla dina kommentarer Daniel och i stället för att bli förbannad, vilket kanske är den naturliga reaktionen, blir jag sjukt nyfiken. Vem är du? Vilka erfarenheter har du? och framför allt vad exakt har skapat denna enorma ilska?…Berätta! Det hade varit intressant!
Väntar med spänning:)
// Kaffetant Lanner
Daniel,den enda du är ute efter är att provocera och visa dig själv överlägsen i käftande.Inte ens detta lyckas du uppnå, ty så fort din enda upprepade argument tog slut, började du bli en hysterisk psykopat och hatet, föraktet för ”intelligensbefriade”bara sipprade fram.Du har ett stort psykisk problem, en syndrom som behöver behandlas, eller så måste du låsas in. Narcisism , agresivitet och förakt för andra, har tilsammans ett namn.Schizofreni. mitt råd till dig är att hålla dig borta från forum var friskt folk debatterar, ej polemiserar.
När något är fel, ska vi bara sätta oss ner och acceptera? Gör du så?
Gick själv till en endokrinolog för att få hjälp med min sköldkörtelsjukdom och fick höra ”Du kommer aldrig komma under 90 kilo, du har ju hormonrubbningar!”. Att hjälpa mig med dessa ”rubbningar” var det ingen tanke på, heller. Väger idag 86 kilo, så hon hade ju totalfel på allt hon sa…
Helt rätt och sant! Gick själv till läkare då jag gick upp 30 kilo på lite drygt ett åt, tappade hår i stora tussar och fick ett kolesterolvärde på 11.5 (nej jag fick inte heller veta delvärdena)
Efter några halvhjärtade blodprov som inte visade nåt speciellt så fick jag veta att ”det är sånt som händer, ät de här blodfettsänkande tabletterna bara”
Kan tillägga att jag har gått ner 15 av de 30 kilona, håret är bättre och kolesterolet är ok. Vad jag gjorde? Gick över till LCHF samt besökte en homeopat…
Mona, det är också en sak jag inte fattar…att läkaren liksom bara ger upp! ”Sånt som händer…”, visst, det har ju bevisligen hänt! Men man kan väl inte bara ge upp?! Tack och lov finns det ju idag alternativa metoder och terapeuter som inte ger upp lika lätt. Kanske för att man har ett annat perspektiv på att det faktiskt är kroppen själv som läker, och inte läkaren…
Min fru gick till läkaren för ca 5 år sen, för att hon var så trött. Talade om för läkaren att hon var trött, och sov mer än 12 timmar per dygn. Läkarens svar: ”Men sov inte så mycket då!”
Ingen utredning, inget intresse från läkarens sida.
Min fru fick senare diagnosen ME/CFS (tidigare kallat kroniskt trötthetssyndrom). Orsaken till hennes trötthet var alltså en neurologisk kronisk sjukdom.
Peter, det är ju rena vansinnet… Jag blir precis kallsvettig varenda gång jag hör talas om denna sorts arrogans. Skamligt! Hoppas hon fått mer och bättre hjälp på annat håll.
Många neurologiska sjukdomar är ganska nyligen erkända och troligtvis varför den läkaren inte kunde ta det när läkaren är under press från socialstyrelsen att inte få slösa mer än 10 minuter på varje patient för att vården ska bli s.k effektivare.
Skyll på ledningen istället för dem som utför deras planer.
Daniel, hur man än vrider och vänder på det så har varje anställd, oavsett aretsgivare, ett eget ansvar för hur man bemöter en kund eller medmänniska.
Det är hemskt…vissa skulle inte få vara läkare!! Jag är dock lyckligt lottad. Min läkare som jag går till sedan 3 år tillbaka är fantastisk! Han är verkligen ödmjuk innför sina patienter. Jag har ätit Citalopram i ca 7 år..Började med lchf 1 oktober 2011 och nu gått ner 14 kg, ha5 kvar ca. Har även ätit D vitamin denna vinter inköpta på hälsokosten, 2000 IE varje dag. Ville kolla kolesorol och kalkvärdet eftersom det är så FARLIGT med denna kosten och D vitaminer idessa doser också kan rubba kalkbalansen…enligt vissa. Läkaren tyckte det var en god idé och så att detta kostvalet är säkert bra för alla som inte har någon genetisk sjuka med sitt kolestorol. Mitt totalvärde var 7 och han sa att det inte var något alarmerande och höll med om att det faktiskt kunde vara det ”goda” kolestorolet som höjts, och der var ju bra. Ska trappa ner mina Citalopram och försöka sluta helt. I oktober ska jag börja med D vitaminerna igen och så ska jag tillbaka för nya prover om ett halvår, då fastnade så att det blir en rättvis fördelning på blodfettsvärdena. Jag är nu 47 år och har inte mått så här bra på 30 år!! Detta kostval är nu för mig självklart ned alla både fysiska och psykiska fördelar jag fått:D.
Till er som råkar ut för dessa läkare som både är nonchalanta och oförskämda säger jag….stå på er! Byt läkare och gör klart för den läkare du byter bort VARFÖR du byter! Det är faktiskt vår rättighet att bli bemötta med respekt! Heja på:D
Jodå, de vettiga läkarna finns de också, tack och lov!
Läkaren är under press från socialstyrelsen att inte få slösa mer än 10 minuter på varje patient för att vården ska bli s.k effektivare.
Skyll på ledningen istället för dem som utför deras planer.
Daniel, att anse att läkaren ”slösar tid” på en patient är en ganska märklig inställning. Jag trodde läkaren fanns till för sina patienter…
Läkaren finns till för att bota sjukdom det är alltså inte patienten som ska botas utan sjukdomen.
Politiker anser att ”tidsslösandet” äger rum när läkaren inte upptar sin tid med arbetsuppgifter som direkt leder till att bota sjukdom och tid för att disponeras på bemötande inskränks. De här effektiviseringsåtgärderna har gått till sådan nivå att läkaren nästan aldrig har tid att möta patienten som en vanlig människa utan enbart tvingas fokusera på sjukdomen.
Under gällande regler så ska läkaren vara så pass effektiv med sjukdomsbotandet att det inte finns tid för service.
Om ni vill ha mer av det varan så föreslår jag som sagt att ni vänder er till ”dem som bestämmer reglerna” istället för att klanka ner på yrkesmän som försöker utföra sitt arbete till bästa förmåga.
Det är sjukdomen som ska botas, inte patienten… Hm, finns det en sjukdom om det inte finns en patient? Är patienten skild från sin sjukdom?
Alla som utför ett arbete har också ansvar att inför sina chefer kräva utrymme att göra sitt jobb. Det kan inte alltid vara någon annas fel. Varför alltid skylla på någon. Skuld brukar sällan lösa några problem. Ansvar brukar vara mer kreativt. Kanske blir det bättre om vi tillsammans tar ansvar?
Har du läst Martin Ingvars bok Hjärnkoll på värk och smärta? Oerhört spännande hur forskningen visar på att lite omtanke gör medicinerna mycket mer verksamma. Så kanske omtanke och sjukvård kompletterar och inte konkurrerar.
”Skyll på ledningen”? Jag anser att det är läkare och övrig vårdpersonal som i sådana lägen måste gå samman och protestera och dessutom gå ut oficiellt med protesterna. I stil med:
-Vi Vägrar jobba under dessa omständigheter eftersom det är ovärdigt såväl patienter som personal, dessutom potentiellt livsfarligt.
Om jag, personligen, blir kommenderad att jobba på en nivå som enligt mig inte håller måttet så kräver jag förändring. Alternativt säger jag upp mig. Jag vägrar delta i verksamhet som är undermålig och/eller farlig. Men det är jag det.
Hur som helst så tror jag att den enda möjliga vägen till förändring över huvud taget är personligt ansvar. Var och en måste ta personligt ansvar för allt de gör, oavsett vem som sa till dem att göra det. Så ser jag på hela samhället i stort.
Ja du Birgitta, Jag skullea v egen erfarenhet (fibromyalgi) kunna räkna upp 100-tals liknande fall. Jag begärde ut kopia på min journal, och så tog jag en rödpenna och märkte allt som läkaren noterat felaktigt. Journalen såg ut som den fått Röda hund. Då sökte jag privat till Björn Bragee´/Smärtkliniken. fick diagnos och den hjälp jag behövde. Nu är jag pensionär , och orkar säga ifrån på ett annat sätt. Sist jag var hos läkare så fick jag skäll för att jag åt som jag gör, men när proverna som var helt perfekta kom, sa han: Du är ju fullt frisk! Ja just det sa jag. Om fler åt som jag gör skulle du kanske bli arbetslös svarade jag. Lite olagom är jag nufötiden….
Härligt inlägg till vård och friskvårdsdebatten!
Jag möter ofta berättelser liknande dina i mitt arbete och det är trist när klienter ofta rycker på axlarna och säger uppgivet ”de gör inget i vården så det är ingen idé”. Hade en klient med långvarig värk på återbesök härom dagen som satte sig på behandlingsbänken och storgrät för att hon kände sig så misstrodd av alla utom mig. Då undrar man hur läkare och andra i vården tänker och hur deras värdegrund är. Jag stannade upp och omfamnade klienten och fanns bara där och då i hennes situation.
Som kroppsterapeut och kostrådgivare har jag redan under utbildningen fått lära mig att hysa respekt för den personliga integriteten och att klientens upplevelse är sann. Dessutom att respektera den medicinska sjukvården och deras behandlingsval och rekommendationer. Det sistnämnda kan ibland vara svårt då jag tyvärr får höra berättelser från mina klienter där deras läkare eller sköterskor skrämmer sina patienter (som också är mina klienter) med att andra kroppsterapier är rent skadliga och att de gör det på egen risk. I mitt tycke sker detta ofta av ren okunskap.
Jag upplever tyvärr ofta ett stort glapp mellan sjukvården kontra friskvården. Vi behövs alla och jag är säker på att vi hade nått fantastiska effekter med ökad hälsa i vårt land om vi hade mött varandra och ökat förståelsen och kunskapen för våra respektive arbets och kunskapsområden.
Vad i fysisk beröring som mjuk avslappnande massage för en sönderstressad människa med utmattningsdepression och värk i kroppen kan vara skadligt? Men tyvärr finns det vissa i sjukvården som än i dag avråder från det. Min erfarenhet är tack och lov att den människa som skräms på detta sätt ändå tar kontakt med kroppsterapeuten för att rådgöra och i de flesta fall vågar de ta ett eget beslut som resulterar i bättre resultat för att bli frisk och få bättre hälsa. Piller i all ära (som givetvis behövs många gånger!) men kombinationen av sjuk och friskvård är överlägsen. Tänk att få arbeta förebyggande istället för avhjälpande hela tiden?
Jag hyser respekt och kan imponeras av sköterskor, läkare, forskare i deras viktiga arbeta och att de gör storverk men mer ödmjukhet inför patienter och andra aktörer som arbetar med friskvård hade jag uppskattat.
Så befriande att läsa alla inläggen…jag är mitt i mycket av det som skrivs…ska snart till en ny läkare, igen, och peppad av det ni alla skriver så kanske jag den här gången får lite mer att förstå om mig och mitt. Men jag har haft en jättefin ung kvinnlig läkare det sista halvåret men men hon blev sjuk, för stressigt antar jag då hon tog tid på sig och det kanske inte var ok…
Ni som kämpar mot rättvist bemötande och rättvis behandling…stå på er!!
Vill bara påpeka att det inte stämmer att statiner alltid skrivs ut tillsammans med behandling mot högt blodtryck. Jag har medicin mot högt blodtryck, men det har aldrig varit aktuellt med statiner.
Läkare jobbar inte primärt med att gosa och kramas det kanske känns bra men empati botar inte många sjukdomar.
Läkare jobbar med att rädda liv och bota sjukdom, det finns inga studier som visar att empati botar olika sjukdomar.
Däremot finns det miljontals studier som visar att sunda kost/motionsvanor och läkemedel gör det.
Läkare försöker rädda era liva PÅ RIKTIGT och ni gnäller bara om empati.
Otacksamma och intelligensbefriade fetthögar.
Förtjänar ni ens hjälp?
Daniel,
Empati innebär att man kan uppfatta och förstå en annan människas känslor och använda denna förståelse till avsevärt bättre omvårdnad och behandling. Medkänsla är nödvändig för vården av patienter/klienter och ingår i yrkesrollen. Utan empati skulle både sjukvården och friskvården bli kall och opersonlig. Tyvärr är detta något som många här i kommentarerna delar personliga berättelser om. Läkarens roll är förstås att rädda liv och bota sjukdomar men det utesluter inte att man har ett empatiskt förhållningssätt till sina patienter. Det är absolut enklare att lyckas fullt ut med vårdresultatet om man visar medkänsla. Det finns litteratur, avhandlingar och studier som tar upp detta, det är bara att ”googla”.
Beträffande de miljontals studier du hänvisar till om sunda kost/motionsvanor och läkemedel så kan jag bara kommentera dem med att det i de flesta fallen är läkemedelstillverkarna och storföretagen som finansierar studier i syfte/förhoppningen att få fram ett resultat som påvisar deras produkters förträfflighet. Med andra ord de ekonomiska intressena styr. Ett lysande exempel på detta är statiner och diabetesmediciner. Läs några andra kommentarer här i inlägget så finns exempel på hur lätt dessa mediciner förskrivs. Eller läs Ravnskovs bok ”Fett och kolesterol är hälsosamt”.
Vill du se mig och övriga här som otacksamma och intelligensbefriade fetthögar? Det är ditt val och säger mer om dig än oss och inget jag ödslar energi på att kommentera närmare.
Smarta konspirations teorier du för dig med.
Hela världen är väl ute efter dig antar jag.
Trött på erat gnäll!
Använd eran gnäll energi till att motionera regelbundet istället för att sitta på rumpan äta kaka på cafe och gnälla om hur företag är ute efter er.
Då ska ni se att ni bli mindre sjuka och slipper använda dem hemska läkemedelföretagens produkter.
Så fel du har, Daniel. När du blir vuxen kommer du förstå bättre.
Läkare botar inte, de behandlar symptom. Det är nämligen så att de inte lär sig bota i skolan. De lär sig behandla olika symptom med läkemedel. Sjukdomen finns kvar, men de olika symptomen hålls under hygglig kontroll med hjälp av medicin, helst under många år.
De läkare som faktiskt vill hjälpa patienterna bör absolut ta sig tid att lyssna. Ett av de största problemen man som läkare/sköterska möts av på en vårdcentral är oro. De allra flesta som söker sig till en vårdcentral är egentligen inte särskilt allvarligt sjuka. Däremot har de ofta något bekymmer som de känner oro över. Oro kan göra en sjuk. En allmänläkares främsta uppgift är således att lindra oro. Det görs bäst genom att lyssna, visa medkänsla och ta patienten på allvar.
För mig är det ofattbart att du tar kassa läkare i försvar. De är inte där för sin skull, de är där för patientens skull. Så fort fokus hamnar någon annanstans går det åt pipan.
Att kalla folk som inte håller med dig för otacksamma, intelligensbefriade fetthögar är ett sådant lågvattenmärke att det inte ens förtjänar en kommentar.
Du måste ha otroligt höga tankar om din egen intelligens när du frågar dig själv om feta dumskallar som har en avvikande uppfattning än din ens förtjänar hjälp. Skulle det betyda att de som har en intelligensnivå aningen lägre än din suveräna intelligens inte är kvalificerade att få läkarvård?
GROW UP!
Det är vad ni är och antagligen en rimlig orsak till varför ni är feta från början.
Sitta på arslet och klaga till går bra!
Men att fundera ut vettiga anledningar till varför det ser ut som det gör och vad man verkligen kan göra åt det för att få bättre villkor för patienter, det är ni sämre på.
Otacksamma och intelligensbefriade fetthögar.
UT OCH SPRING EN RUNDA!
Daniel.
Antingen är du ett troll eller så är du något okunnig.
Det har provats av alla våra stora professorer att få folk att gå ned i vikt genom att äta mindre och kuta mera. Det har aldrig fungerat. Se vad Einstein sade: Den som upprepar ett försök med förhoppningen att utfallet ska bli annorlunda än tidigare är nog inte riktigt klok.
Vidare vet vi sedan urminnes tider att vi ska motionera före maten för att få ökad aptit. Då kan man inte gå ned i vikt.
Vi vet också att genom att äta mindre så dör man till slut i svält.
Alltså fungerar inte din fina rekommendation ”kuta mer och käka mindre!”
Men vi vet att alla viktminskningsmetoder går ut på en sak:
Minska mängden kolhydrater i maten!
Ät SLVs svältkost 600 kcal 50 E% kolhydrater = 75 g socker, för litet protein, fett, vitaminer och mineraler.
Ät LCHF 2 500 kcal, 12 E% kolhydrater = 75 g socker och tillräckligt med protein, fett, vitaminer och mineraler.
Båda grupperna går ned lika mycket men svältgruppen MÅSTE börja äta mer, annars dör de svältdöden, och återfår raskt sin gamla vikt med råge.
LCHF-gruppen kan äta denna goda mat i decennier och behålla sin lägre vikt.
Så du ser att det är bara litet gammaldags kunskap från förra seklet i fysiologi, biokemi, endokrinologi som behövs för en person att normalisera sin vikt även på sikt.
Magnus…
”De lär sig behandla olika symptom med läkemedel.”
Det brukar ju benämnas att de läser medicin!
Enligt forskningen har du fel. Empati botar sjukdomar.
Placebo har i många fall lika bra effekt som verksamma mediciner.
Omtanke tillsammans med mediciner ger bättre verkan än bara mediciner.
Oerhört spännande. Så spännande att forskningen på detta område sedan flera år flyttat in i finrummet.
Misstron är nu gammal och förlegad. Spännande att följa utvecklingen. (Läs Matrin Ingvars bok Hjärnkoll på värk och smärta. En häftig bok skriven av en mycket kunnig och erkänd hjärnforskare)
En snabb fråga, varför är du så arg? Och varför så tråkigt ordval? Är du intresserad av en spännande diskussion eller är du bara sugen på att tjafsa på nätet? Hade varit kul om du verkligen ville diskutera. Alltid kul när man tycker olika. Men ”intelligensbefriade fetthögar” känns sisådär konstruktivt.
Äntligen! Det är dags att alla som vet något eller har blivit felbehandlade tar bladet från munnen! Om alla berättelser jag har hört från vänner och klienter under de senaste 10 åren kom fram skulle myndigheterna bli tvungna att göra något.
Det handlar om bemötande och respekt.
Igen och igen och igen hör vi om människor som blir grymt nonchalerade när de kommer för att få en ordentlig undersökning, väl medvetna om att något inte står rätt till i kroppen. Senast nu den lilla pojke som hade magcancer och som 8 (!!!!!) läkare ordinerade tarmsköljning för förstoppning, trots att den lille aldrig varit förstoppad och trots att han inte mådde bättre efter alla dessa tarmsköljningar. Pojken dog. När de till slut, motvilligt skiktröntgade honom (skiktröntgen kostar pengar, gud bevars) så var det för sent. Så mycket lidande för en liten unge kanske helt i onödan. Ett mycket ungt liv som kanske hade gått att rädda om läkarna lyssnat på föräldrarna från början.
VI KÄNNER VÅRA KROPPAR, FÖRÄLDRAR KÄNNER SINA BARN!!!!!
Ska det vara så jävla svårt att begripa?????
Ta det säkra före det osäkra; när någon vet med sig att det är något allvarligt på tok i kroppen – utred då ALLT, redan från början!
Vad är problemet? Är det indragningar i sjukvårdsbudgetar eller är det så att många läkare blir just läkare för statusen och lönen (60.000-80.0000/mån plus övertidsersättning, det dubbla om de hyrs in via uthyrningsföretag!) snarare än för lyhördhet och kärlek till människor?
Jag vet inte hur många skräckhistorier jag har hört från människor som sökt vård och inte fått hjälp/korrekt hjälp och jag lovar; om folk visste hur många som faktiskt dör varje år p.g.a. felbehandling eller ren nonchalans så skulle de förmodligen bli gråhåriga över natt, i ren förskräckelse.
DAGS ATT KRÄVA FÖRÄNDRING ta mig tusan!
På sjukhus och vårdcentral ges vård, inte service som i butiker och affärer.
Det betyder alltså att kunden inte alltid har rätt vilket ni är väldigt vana vid.
Att storma in i en affär och kräva vad ni vill ha, butikspersonalen säger ja till allt kunden vill då butikspersonalen är beroende av att sälja produkt till varje pris oavsett konsekvenser.
Tillämpar man samma metod inom vården slutar det i missbruk, förgiftning, beroende, skador och död, ganska viktigt då att man vet vilken behandling som är rätt för olika människor.
Om ni tror att ni kan ställa bättre diagnoser för behandling än personer som har toppbetyg, har läst 5,5 år medicin på universitet och i genomsnitt har 15 års specialist kompetens inom särskilda vårdgrenar, för att ni s.k ”känner er egna kropp” så föreslår jag att ni vänder er till häxkonst, kvacksalvare och sekter, blandar ihop er egna medicin, kör hårt och ser hur det slutar.
Att uppfostra och känna sina barn är ett enklare ämne som många kan göra, att ställa rätt diagnos och ge rätt behandling kan inte alla göra på en höft.
Antagligen varför det krävs så många års universitetsstudier, specialisttjänstgöring och erfarenhet för att lyckas.
Men Daniel, menar du på fullt allvar att läkare alltid gör rätt, att läkare sitter inne med hela sanningen, att en läkare inte är betjänt av att lyssna på hur patienten själv uppfattar sin (o)hälsa? Och menar du likaså att empati och respekt är något som inte behövs i vården om man har tillräckligt många universitetspoäng? I så fall är vi definitivt av olika uppfattning.
Daniel, om det är mitt inlägg du kommenterar så har jag aldrig påstått att jag eller gemene man kan ställa diagnos bättre än en välutbildad(, vaken, självtänkande och empatisk) läkare. Jag säger däremot att en förvånande, för att inte säga chockartad, mängd läkare (till synes utan ett vaket sinne, självtänkande och empati) vägrar att ens försöka ställa diagnos i enlighet med den läkared de en gång svor. Att raljera över folk som har en åsikt som inte stämmer med din (har en känsla av att jag trampade ditt ego på tårna?) leder knappast till något fruktbart i alla fall.
Vad gäller ”häxkonst, kvacksalvare och sekter” så är jag glad att du tog upp det ämnet, faktiskt. Ett färskt exempel från verkligheten: Inom svensk sjukvård har man hyfsat nyligen satt i system att snabbutbilda vårdbiträden, sjukgymnaster och syrror i akupunktur. De erbjuds ett mindre antal helgkurser där ”smärtlindring” lärs ut. Två-tre kurshelger. Att jämföra med en kinesisk akupunktör som kan ha gått i lära och utbildat sig i upp till 12(!!!) år innan han/hon får sätta nålar i folk på egen hand. Detta eftersom en felsatt nål kan innebära absolut katastrof för den behandlade. Om något i dagens samhälle ska kallas för kvacksalveri så är det just landstingets fuskutbildningar av den typen.
Eftersom västerländsk medicin, så som den praktiseras i Sverige (i motsats till stora delar av USA, Storbritannien, Italien, Tyskland m.fl. länder där samarbete över gränserna – d.v.s. mellan västerländsk och alternativ, eller komplementär medicin i dag är en självklarhet och ett växande faktum), vägrar erkänna, lära sig eller ens försöka förstå den egentliga verkligheten bakom denna metod och andra metoder som utgår ifrån kroppens energibanor så kan de i praktiken bli livsfarliga – de använder sig av metoder som de varken begriper eller behärskar. Men det är tydligen helt okej.
Nej, jag är inte akupunktör. Däremot har jag, precis som tusentals andra, fått hjälp av professionella, duktiga alternativa terapeuter och läkare där svensk sjukvård har gått bet.
Jag skulle kunna skriva en avhandling i detta ämne men jag får nog göra det på annan plats.
Jag bad Annika Dahlqvist om en kommentar och tycker hennes svar är intressant. Bl.a.: ”Vad gäller medicinutskrivning har läkarna aldrig fått lära sig något annat än läkemedelsförskrivning. ”
Men om vi som vårdtagar börjar sätta krav att få veta alternativ så måste ju utbildningen ändras!”
http://annikadahlqvist.com/2012/06/15/shocking-swedish-science/#comments
Daniel, vad jag kan se i många av exemplena ovan finns inget bemödande från läkarna, inte heller några seriösa försök till hjälp. Snarare stjälp.
Själv har jag fått både bra och dålig läkarvård.
Det minsta man kan begära av en läkare är dock (oavsett hur många minuter vederbörande har till sitt förfogande) att patienten bemöts med respekt. Att få 10 minuters empati och respekt av någon som lyssnar och i allafall försöker greppa problemet är f*n så mycket bättre än 10 minuters förnedring och nonchalans.
Igen, dem är också bara människor som misslyckas under allt för hög tidspress och stress som alla andra människor.
Med gällande tidsregler och stressnivå är det många läkare som blir tvungna att prioritera vilken uppgift som är viktigast för patientens hälsa, man fokuserar på det kliniska utförandet.
Bemötandet brister.
Man lyckas kanske i 8 fall av 10 men det 9:e och 10:e fallet så blev bemötandet sämre.
Om du är missnöjd med bemötandet så förslår jag att du gör en namninsamling och skickar till Filippa Reinfeldt som kräver att läkare ska få mer tidsutrymme för varje patient. Då ska du nog se att dem inte är så otrevliga utan dem kan bemöta dig lugn och ro och hinna visa mer respekt och empati.
Inom alternativmedicin får du bra bemötande, och det är allt.
Om din cancer botas eller ej är ovidkommande.
Gör ditt val och rikta din kritik till dem som skapar reglerna inte dem som bara är tvungna att försöka utföra dem så gått det går.
Jag vill berätta lite kort om en erfarenhet som anhörig till äldre på äldreboende.
Jag tyckte att medicineringen av min pappa var alltför aggressiv och jag hade ”klagat mycket” på det för att få en ändring till stånd. Min klagan ledde inte till minskad medicinering, snarare tvärtom, fler läkemedel. En dag när jag kom på besök så sa min pappa att han skulle hälsa från en undersköterska/vårdbiträde att, -”du kan hälsa din dotter att hon inte ska lägga sig i medicineringen”!
Vid ett annat tillfälle (per telefon) så sa en sjuksköterska, som jag hade en konflikt med – hon sa till mig att -”du som är så missnöjd kan väl ta hem din pappa och sköta honom själv”! Jag svarade att tyvärr bor jag 3 tr upp utan hiss och kan inte ens ta hem honom över dagen. Då sa sjuksköterskan: -”då får du väl flytta då”!
Otroligt…
Herregud… Hen: ”-hej jag har huvudvärk” den moderna läkaren säger ”-ät bara mer fett så försvinner det” 3månader senare dog personen i cancer.
”Jösses” du får gärna förklara vad du menar, jag tror ingen vill ta bort läkarna om det är det du sammanfattat.
Storytelling i stället för fairytelling!
Redaktören Olle Hall, Jönköpings Läns Landsting, skrev en intressant debattartikel i Dagens Medicin 2011-05-18. Den hade rubriken: ”Patienterna befinner sig i ett oerhört underläge i vården”. Han menade att det var dags att lyfta fram de dåliga exemplen eftersom de aktuella metoderna för förbättringar inom vården inte fungerat tillfredställande. Han berättade historier från verkliga livet och skrev så här:
”Mina berättelser är en slags storytelling, en populär metod för att stärka varumärken. När kvalitetsansvariga och vårdutvecklare träffas och pratar om goda exempel och processer som ser bra ut på pappret, tenderar det att bli fairytelling.”
Storytelling (1)
En närstående drabbades av plötslig förvirring. X ordinerades neuroleptikan Risperdal (=psykosmedicin) av en konsultläkare. Han hade redan 10-12 mediciner som getts slentrianmässigt år efter år och utan korrekt utvärdering. Jag mejlade till distriktssköterskan i hemvården och undrade när det skulle bli stopp för medicineringen eftersom X blev sämre och sämre och dessutom utsattes för allehanda risker som t.ex. stroke, fallolyckor m.m.
Hon skickade ett svarsmejl.
Hon skrev att jag skulle sluta att lägga mig i vården.
Hon undrade också om inte jag hade funderat på att ta Risperdal.
P.S. Förvirringen kunde mycket väl ha berott på läkemedelsförgiftning/biverkningar, men det fanns ingen i hela vårdkedjan som funderade i de banorna. Inte ens när jag tog upp det.
Storytelling (2, forts)
X var inlagd på sjukhus. Jag bad om samtal med den ansvarige läkaren. Jag hade, någon dag tidigare, lämnat en skriftlig berättelse för att underlätta vårt samtal. När jag frågade om han hade läst berättelsen fick jag till svar att det hade han inte gjort för de hade bara 15 minuter för varje patient. Då undrade jag, vänligt, hur man kunde göra något rätt på så kort tid och om inte Läkarförbundet hade protesterat eftersom det både var en arbetsmiljö- och patientsäkerhetsfråga. Han tog ingen notis.
Han sa – jag håller med Dig om att X har för många mediciner. Jag har tänkt så här – och så började han att räkna upp alla mediciner som han tänkte sätta ut under sjukhusvistelsen. Jag blev förskräckt och sa – X är i alldeles för dålig kondition för att genomgå en sådan utsättning. Dessutom blir det ju omöjligt att utvärdera. Det får sättas ut en – högst två – mediciner medans han är kvar här och resten enligt en långsiktig plan där läkare på hälsocentralen och distriktssköterskan i hemvården är involverade. Jag är också villig att fungera som ”observatör”.
Då sa han – det blir antingen så här – eller inte alls.
Därmed var ”audiensen” över.
Storytelling (3)
Väninnan P drabbades av en mindre stroke och återvände till hemmet med diverse mediciner. Efter ett tag tyckte hon att hennes minne påverkats. Hon misstänkte att det var en biverkan av den kolesterolsänkande medicinen simvastatin. Hon bad distriktssköterskan i hemvården ta kontakt med doktorn och berätta att hon ville avsluta behandlingen.
Distriktssköterskan vägrade. Hon satte genast igång med skrämselpropaganda – Du kommer att få ytterligare en stroke, hamna i rullstol osv. Nej, hon ville absolut inte hjälpa till. Hon tyckte, dessutom, att P var för påstridig och undrade om hon skulle ordna ett recept på Sobril (=beroendeframkallande lugnande). Vilken tur att P var kunnig och stark nog att säga ifrån.
När P blev bättre åkte hon själv till hälsocentralen och hade en diskussion med doktorn. Han använde samma taktik som distriktssköterskan – skrämselpropaganda, men P stod på sig. Hon ville sluta med simvastatin. Doktorn kunde skriva in i journalen att det var hennes eget beslut. Innan hon lämnade undersökningsrummet sa P – jag vill att Du skickar en biverkningsrapport till Läkemedelsverket. Doktorn svarade – men varför skulle jag göra det? Ingen annan har bett mig om något sådant.
P.S.
Besök askapatient.com och skriv in t.ex. simvastatin, Lipitor, Crestor, Pravachol och Mevacor (=tillhör gruppen statiner) och läs patientberättelserna.
På hemsidan spacedoc.net finns, förutom Dr. Duane Gravelines egen statin-historia, även andras (i Forum) och mycket intressant information.
Jag gillar hans bok The Statin Damage Crisis och Uffe Ravnskovs – Hur Kolesterolmyten hålls vid liv.
Marie, tack för dina berättelser! Det är skrämmande läsning rakt igenom, och tyvärr verkar det så himla vanligt. Att man som patient inte ska ”lägga sig” i sin egen behandling, och absolut inte någon närståendes. Dessutom anses man visst inte heller kunna någonting om sin egen kropp… Sorgligt.
Storytelling (2, forts)
X hade stått på antibiotika i över ett år.
Det hade inte hjälpt. Hans sår hade inte läkts och jag ansåg det hela som ett riskprojekt. Jag frågade distriktssköterskan hur länge till medicineringen skulle fortsätta. Hon svarade – inte mitt ansvarsområde.
Jsg undrade vad det bestod av.
Hon svarade – det kan Du ta reda på själv – ring till Socialstyrelsen!
Storytelling i stället för fairytelling!
Redaktören Olle Hall, Jönköpings Läns Landsting, skrev en intressant debattartikel i Dagens Medicin 2011-05-18. Den hade rubriken: ”Patienterna befinner sig i ett oerhört underläge i vården”.
Han menade att det var dags att lyfta fram de dåliga exemplen eftersom de aktuella metoderna för förbättringar inom vården inte fungerat tillfredställande.
Han berättade historier från verkliga livet och skrev så här: ”Mina berättelser är en slags storytelling, en populär metod för att stärka varumärken. När kvalitetsansvariga och vårdutvecklare träffas och pratar om goda exempel och processer som ser bra ut på pappret, tenderar det att bli fairytelling.”
Storytelling (4)
Min gamla pappa drogades med neuroleptikan Mallorol.
Det började under en s.k. ”avlastningsvecka” på ett äldreboende och fortsatte vid hemkomst. Min mamma hade inte en susning om vad Mallorol skulle kunna ställa till med.
Det fanns ingen information.
Samma sak gällde den andra tilkommande medicinen, Aricept, en s.k. ”bromsmedicin” för demens (jag misstänkte läkemedelsförgiftning, hög ålder, infektion m.m.).
Blotta åsynen av min pappa gjorde att jag förstod att det handlade om drogning.
Tack vare att jag just hade fått Internet-uppkoppling kunde jag börja söka information på nätet och upptäckte snart att Mallorol redan var indragen i England eftersom man kunde få allvarliga hjärtrytmrubbningar/hjärtstopp. Biverkningslistan var mycket, mycket lång.
Pappa var över 90 och hade 10 mediciner till.
De hade förskrivits slentrianmässigt, år efter år, utan utvärdering.
Min mamma berättade för distriktssköterskan i hemvården att jag hade sett på Internet att Mallorol var indragen i England på grund av allvarliga biverkningar.
Hon lät hälsa – man skall inte tro på det som står på Internet!
P.S. Jag har för mig att det tog ytterligare ett år innan Sverige slutligen drog in Mallorol.
Undrar hur många av våra gamla som drogas till ”demens”, yrsel, dålig balans, aptitlöshet osv…?
Det finns en stram hierarki i sjukvården också. Den patientnära undersköterskan berättade för mig att hon sagt till läkaren på äldreboendet att, den äldre kvinnan som fått förändrad medicinering, mådde sämre efter förändringen. -”Ifrågasätt inte mig, svarade läkaren”.
Ja den ”strama hierarkin” kanske är viktig för att det inte ska bli fel så att patienter skadas.
Men vi kanske borde ha undersköterskor som ställer medicinska diagnoser utan utbildning inom medicin, och så kan vi ha sjuksköterskor som har högre lön än läkare trots att dem varken har läst lika länge eller har lika bred kunskap, erfarenhet, ansvar eller arbetsbörda som läkare.
Sedan kan vi ju lika gärna använda maskingevär som tandläkarborrar, tycker faktiskt att maskingevär är diskriminerade inom tandvården för dem är faktiskt också lika lämpade om man bara ger dem rätt uppfostran.
Och så kan vi ”Godag yxskafta” oss genom det mesta istället för att ha var sak på rätt plats.
Läkaren är ju inte så patientnära så det finns all anledning att lyssna till vårdbiträden/undersköterskor. På äldreboenden kanske läkaren endast finns på plats 1-2 dagar/vecka. Och vid dessa tillfällen träffar läkaren ingalunda alla äldre/patienter.
Jag fick diabetes typ 1 i januari i år.
Följde deras katastrofala rekommendationer med insulin. Som är rekommenderade för människor som äter kolhydratskost. Jag gick genast för mycket insulin i kroppen och gick reaktioner till följd av detta. Ska sägas att jag äter enligt LCHF.
Jag tar nu mera bara en spruta om dagen med minemalt med insulin.
Detta för att stimulera min bukspottkörtel. Men jag har glömt att ta dem flera ggr och ändå ligger jag på normala värden!
Gjorde blodtester i sammband med ut Diabetes kurs i mars.
Träffade en doktor som gick igenom mins värden, det tog 5 min så hade han skrivit ut blodtrycks medicin! Total kolestrolet var för högt för en diabetiker men inte för en frisk människa.
Detta blev dock avstyrt av en Annan läkare som tyckte att jag var för nybliven diabetiker och att mins värden ev skulle stabilisera sig. Nys prover till efter sommaren.
Jag har inte sagt till någon att jag äter enligt LCHF, men det finns tydliga indikationer på att det skrivs ut mediciner snabbt!
Och deras rekommendationer är ett skämt!!!
Ät som vanligt och ta extra insulin!! Lägg av!
Äta blodsocker höjande mat och ta insulin för att trycks ner det?
Jag märker inte ens av min diabetes. Och mår bättre innan!
Niclas, grattis! Eller vad man nu ska säga.. Till självständigt tänk menar jag.
När lchf blivit det normala sättet att äta kommer det att bli bättre. Då kommer vi att ha betydligt färre som behöver anlita sjukvården och personalen får förutsättningar att ta hand om den mindre skara som trots allt blir sjuka.
Storytelling (5)
En bekant som tidigare har haft bröstcancer började få smärtor i ansiktet bl.a.
Hon gick till hälsocentralen och klagade gång på gång och det enda som hände var att hon fick värkmediciner och kortison. Ingen reagerade på att hon återkom med samma symptom och att hon inte blev bättre av medicineringen.
Sedan uppdagades att hon hade fått diabetes-2 (kortisonet?) och så ställdes hon på ytterligare mediciner – diabetesmediciner.
Hon kände sig helt utelämad, ledsen och arg.
Då skickades hon till psykiatrin där hon fick sömntabletter och antidepressiva, vilket påverkade minnet och balansen. Hon började bli rädd för att ramla.
Efter åtskilliga värdelösa besök på hälsocentralen gick hon till akuten i ren desperation.
Där träffade hon på en läkare som tyckte att man borde röntga. Då upptäcktes skelettmetastaser.
Nu skulle man kanske tro att vården har ”bättrat” sig i omhändertagandet efter detta, men så är inte fallet. Hon får visserligen gå till en ”kurator” och prata av sig men hon försvarar vårdpersonalen i alla lägen.
Min bekant måste ständigt ringa om tjata om provsvar och annat.
Det saknas ansvar och medmänsklighet. Hon är helt utelämnad.
Alla inom vården – och även patienter och närstående – har ett ansvar att berätta när saker inte fungerar. Det går inte enbart att skylla på någon högre upp.
En äldre kvinnlig släkting till mig bodde på ett äldreboende. Hon var inte till sina sinnens fulla bruk. Dels sjukdom men också medicinering i överkant. Hon fick en B12 spruta med jämna mellanrum. Vid ett tillfälle när maken kom på besök så såg han en röd fläck på hennes långbyxor. Han undrade om hon spillt något på sig? Sjuksköterskan sa då att hon tagit B12-sprutan rakt igenom byxorna eftersom det var så krångligt att ta av byxorna!
Jag försökte att stödja maken att anmäla händelsen, men han vågade inte.
Storytelling (4, forts)
Jag har tidigare berättat om pappas drogning med Mallorol och Aricept.
Givetvis protesterade jag. Skrev flera brev till förskrivande läkare och bad om totalt stopp för Mallorol och Aricept och en total läkemedelsgenomgång. Efter 14 dagar ringde en sjuksköterska till mamma och berättade att hon kunde sluta att ge pappa Aricept, men Mallorolen och resten skulle fortsätta som vanligt. Det blev aldrig någon läkemedelsgenomgång.
Så småningom (efter pappas död) fick jag ett skriftligt svar på mina tre brev.
Läkaren motiverade insättningen av den s.k. ”bromsmedicinen” Aricept med att han hade tänkt på min pappas framtid.
Det här var början på mitt vård- och läkemedelsintresse.
Det har gått åtskilliga år sedan dess och jag lär mig något nytt varje dag.
Det finns så många intressanta (kritiska) böcker – men de flesta är på engelska.
En av kommentatorerna skrev att hon står på antidepressiva. Jag vill rekommendera The Antidepressant Fact Book av Peter R. Breggin (finns på svensk nätbokhandel).
Storytelling (2, forts)
Vårdplanering
X var inlagd på sjukhus (se tidigare berättelse).
Han blev sämre och sämre.
Trots det började en sjuksköterska prata om vårdplanering.
Hon tyckte absolut att jag skulle vara med när det blev dags.
De skulle meddela mig i god tid.
Någon dag därefter, vid 21-tiden, ringde en manlig sjuksköterske-elev.
Det skulle bli vårdplanering nästa morgon kl. 09.30.
X tvingades till konferensrummet på vingliga ben. Han var varken i fysisk/mental kondition för att göra sin röst hörd. Han satte sig ojande på stolen och lutade huvudet i bordsskivan.
Jag sa – men ser ni inte att X är för sjuk? Han borde få ligga kvar i sängen.
Ingen i den månghövdade skaran tog någon som helst notis (biståndshandläggare, sjuksköterska från avdelningen, dito elev, distriktssköterska från Carema, arbetsterapeut och s.k. god man).
Jag gjorde det jag kunde för att försvara X:s rättigheter, men det var ingen som lyssnade.
Jag berättade om hur illa det hade fungerat med Carems hemtjänst och s.k. hemvård och att jag konstant – i ett och ett halvt års tid – hade mejlat, ringt, skickat brev till alla berörda i hela vårdkedjan – utan att det blivit några som helst förbättringar.
Jag efterlyste en läkare som inte var hjärntvättad av läkemedelsindustrin och som verkligen brydde sig om X.
Den s.k. gode mannen sa – det här vill inte jag lyssna på.
Arbetsterapeuten mitt emot – som inte heller hade yttrat sig tidigare – nickade instämmande.
Caremas distriktssköterska sa – jag vill inte förstöra min lunchrast.
Resten av församlingen teg.
Mötet upplöstes.
Till slut var det bara biståndshandläggaren och jag kvar i rummet.
Hon höll på att lägga ned en del papper i sin handväska.
Trots att hon måste ha noterat att jag var ledsen hade hon mage att säga – känner Du till den här klagomålsblanketten?
Storytelling – fairytelling
Mina kommentarer har börjat med rubriken ”Storytelling”.
2011-05-18 läste jag en intressant debattartikel av Olle Hall på Dagens Medicins hemsida.
Den hade rubriken: ”Patienter befinner sig i ett oerhört underläge i vården” (googla).
Olle Hall ansåg att patienterna var rädda för att klaga på vården och för att förbättra vården var det dags att konkretisera flera av de dåliga exemplen eftersom vårdens förbättringsmetoder inte fungerat tillfredställande.
Jag citerar några rader ur artikeln:
”..Mina berättelser är en slags storytelling, en populär metod för att stärka varumärken.
När kvalitetsansvariga och vårdutvecklare träffas och pratar om goda exempel och processer som ser bra ut på pappret, tenderar det att bli fairytelling..” Slut citat
Mer från äldrevården:
Jag bad sjuksköterskan om ett blodprov (HbA1c) för min gamla diabetesmamma. Sjuksköterskan blev arg och snäste åt mig -”kom ihåg att det är han som bestämmer, akta dig så att han inte blir förbannad” (han=läkaren).
Har skrivit detta till Göran Hägglund idag:
Meddelande: Hej Göran!
Jag driver en sajt av och med Kostrådgivare. Med anledning av ett inlägg igår har besökare börjat berätta sina historier kring möten med läkare.
Inte rolig läsning.
Skulle man kunna tänka på en ändring av läkarutbildningen, där viss alternativ vård skulle kunna ingå? Istället för mediciner? Åtminstone att kommande läkare ska lyssna när en patient säger att den hellre önskar kostförändringar eller annat innan medicinering?
Se sidan [http://www.kostradgivarna.se/2012/06/nu-ska-jag-gora-nagot-forbjudet/]
Här finns info om mejl till GH: http://regeringen.se/sb/d/7473
Bara en sådan sak som Flour. Man börjar med något som är giftigt och sedan fortsätter man på den linjen… Man slutar tänka och titta empiriskt. Hur mycket botande mediciner har man egentligen kommit med på de sista 50 åren? Har det inte varit mest symptomlindrande + framställda för att man ska behöva ta ännu fler mediciner för att lindra biverkningarna från föregående mediciner? Läkarna skriver ut medicinerna, för det är det som man har fått lära sig göra. Det finns numer sällan några åtgärder numer, bara provtagning och visar det inget, så ajöss, oftast ingen förklaring eller teori bakom.
Jag håller med Dig helt och hållet.
Vill bara tipsa om boken ”The Devil`s Poison” av Dean Murhpy.
Boken handlar om fluor.
Det finns t.ex. över 3000 mediciner som innehåller fluor – t.ex. osteoporosmediciner typ Fosamax, statiner och anti-depressiva (SSRI).
Jag känner igen problemen. Dels hur man behandlade min gamla och dementa mamma, som jag skriver en lång historia om här (och i denna berättelse utelämnar jag ändå en hel del som också var hårresande):
http://www.kebi.se/k.berminge/mamma1.html
Själv råkade jag ut för en läkare som ville skriva ut SSRI till mig, jag hade en häftig nackspärr efter att ha målat vindskivor och vridit huvudet för att komma åt och se att undersidan. SSRI var, som läkaren sade, muskelavslappnande. Jag förklarade att det receptet kunde hon låta bli att skriva för sådana preparat äter jag inte. Hon accepterade detta och tilllhörde alltså inte den värsta sortens nonchalanta läkare.
En annan släkting till mig, som under många år haft stora problem med magen, skrev läkaren ut SSRI till också. Hon vägrade att ta pillren och blev utskälld efter noter av läkaren. Samma släkting drabbades av ryggsmärtor pga felaktig ställning framför datorn på jobbet. Fick och åt Vioxx mot smärtan men drabbades av så allvarliga biverkningar inom en vecka att hon slutade. Läkaren viftade bort hennes berättelse om biverkningarna men skrev ut en annan smärtstillande ”medicin” i alla fall, med samma biverkningar, som hon alltså också slutade med. Så berättade hon detta för mig och vi gick till FASS och konstaterade att de biverkningar som hon drabbats av av Vioxx beskrevs där och att de kunde vara livshotande så drabbades man av sådana skulle man omedelbart sluta med medlet. Idag är det indraget, som många vet.
Jag betraktar numer läkare som ”medicintekniker” kort och gott. Det verkar som om det enda de får lära sig under utbildningen är att koppla ihop ett symtom till ett visst läkemedel, och som någon påpekar ovan, de flesta rapporter om dessa mediciners förträfflighet är skrivna av Läkemedelsindustrins köpta ”specialister”.
Daniel Johansson:
Den som låter sig utnyttjas av ”överheten, makten” så att effekterna av hans eller hennes arbete blir förödande förtjänar ingen respekt. Vi känner ju alla till de där som ursäktade sig med att ”vi lydde bara order”. Man är alltid som enskild individ ansvarig för de egna handlingarna.
Läkare kan enbart använda sig av vetenskap och beprövad erfarenhet för rätt behandling.
* Ge dig på att bevisa effektivare medicinska behandlingar och publicera dem.
* Få regeringen att sänka tidpressen för mötet med varje enskild patient.
Då ges möjligheter för en bättre vård.
Men jag antar att du inte är ute efter en bättre vård för alla, utan bara hämnd på en enskild person som du anser dig illa behandlad av din lilla terrorist.
Daniel, sluta med personangreppen. Det är inte ok att komma med personliga tillmälen som ”din lilla terrorist”, ”fetthögar” och allt vad du skriver. Det är både stötande, innehåller ingen saklighet, och dessutom framställer det bara dig själv i sämre dager.
Du förundrar mig. Arg som få. Spottar och fräser. Drar dig inte för personliga påhopp på människor du inte känner. Din nivå av respekt är mycket låg.
Har du förmågan att diskutera sak är du varmt välkommen. Är du bara här för att förringa andra, förolämpa andra och bete dig allmänt ohyfsat? I så fall varför?
Wow! I read your blog and as you can see it really got me going. Sorry, have to do this in English, so much faster for me.
I have heard so many similar stories from women in Sweden seeking help for menopausal symptoms and hormonal imbalances. We do have a very similar problem here in US among the doctors practicing allopathic medicine. However, her we do have many alternatives including the naturopathic doctors, nurse practitioners, and doctors practicing functional medicine.
Patients in United States do have options but we have to pay for it either by buying private insurance or to pay out of pocket. With most insurance we can choose who to go to also if we are mistreated by our doctor we can move on to another one. Also, doctors here are under more pressure to please the patients in fear of getting sued. We do have a type of insurance called HMO and with that kind of insurance where you are assigned to a doctor and get a quick 15 min appointment with doctors that seems more like robots than human sensitive beings. A lot like Sweden.
Around the world people believe that the health care in Sweden is so advanced and open to natural treatment remedies. Boy, are they wrong! Just when it comes to menopausal medicine, Sweden is where US was when I started doing this 20 years ago.
Swedes have access to health care for everyone without paying out of pocket. Sweden is advanced when it comes to technology and pushing pharmaceutical drugs, but seems to lack enormously in the openness to treatment modalities that does not include pharmaceutical medicines. Why is that?
Although I know there are some doctors that really do care about their patients and work hard to help as many patients as possible most doctors are drug pushers and are brainwashed by the pharmaceutical industry. They are trained to just give a medication to mask symptoms and have forgotten the importance of listening, taking a good history and touching and examining the patient, but most of all, forgotten the human qualities of how to show empathy and to really care for the patient in front of them.
Most doctors are not healers they got into the profession for financial reasons. Hopefully with doctors not making as much as they used to, the right people will become doctors again, the true healers.
Another huge problem is that treatments are ”Inte beprövad erfarenher och vetenskap i Sverige”until a drug company has spent millions on pushing a drug to be approved, bribed the researchers, tweaked the outcome and then bribed doctors to use them. It has NOTHING to do with what is best for the patient! It has all to do with how much money can be made. This is how all research is done today.
Also, doctors in Sweden are so suppressed and scared by Socialstyrelsen so they do not dare to stand out from the crowd and think on their own. I know of several doctors in Sweden who would like to practice functional medicine based on the recommendations in my book Kaos i kvinnohjärnan, but they do not dare to in fear of a visit from Socialstyrelsen. Look what happened to Scandlab. The way media and Socialstyrelsen dealt with them can easily be classified as witch hunt.
Getting doctors to change the way they practice medicine will be an almost impossible task. Instead I think we have to educate the consumer, the patient on how to demand an answer, not take rude and insensitive comments or remarks and to stand up for themselves to realize that the insensitive doctor in front of them are not God.
We, the baby boomers will do this. We connect, we join forces, we demand and we do not put up with abuse. We will bring the research to the doctor, telling him or her that this is what I need and it is my right to get it. We will bring a copy of the “patientsäkerhetslagen” and read it to the doctor.
My role in this is to educate alternative health care practitioners in Sweden. There is a lot nutritionists, kostrådgivare, naturopathic doctors, acupuncturists, NLP practitioners and other healers can do.
They can counsel and support, they can recommend healthy lifestyles and eating habits, they can recommend saliva testing for hormones and urine test for Neurotransmitters, and they can recommend nutritional supplements to balance brain chemistry and overall wellbeing. They cannot prescribe bioidentical hormones, but they can test the levels and determine which hormone the patient needs and send her off to her doctor knowing what to ask for. I will teach them all of this.
Most alternative practitioners are true healers and got into the profession because they care about the wellbeing of their clients or patients. They have the knowledge, they know how to listen with empathy, they know how to give hope and they know how to be a caring human being.
Det kanske är läge nu att patienterna i allmänhet kräver mer vid ett besök hos en läkare, än att bli avfärdad, så fort de prover som läkaren i fråga har ordinerat inte visar något eller i vart fall inte visar något som den läkaren förstår. Varför skulle en patient nöja sig med att vid läkarbesök få veta att han/hon är frisk om prover visar så, om du fortfarande är sjuk? Var tog den gamla tidens råd och beprövad erfarenhet vägen? I kinesisk medicin tar man patienten på allvar. Om patienten säger att något är ett problem, så är det det. Personens hälsotillstånd och kroppsbalans gås igenom och ett personligt åtgärdsprogram ordineras, ofta innehållande akupunktur, örtmediciner, information om vad man ska göra, information om vad man inte ska göra/äta för att återfå sin fysiska balans. Kanske våra läkare måste börja titta på det synsättet istället för att få nöjdare patienter?
VÄL TALAT
[...] har flödat sedan Therese inlägg här igår där hon ifrågasätter svenska läkare. Nu har Mia Lundin berörts av inlägg och alla [...]
Mycket bra debattinlägg av Therese!!!
Orsaken kan mycket väl vara tex en underbemannad sjukvårdsapparat, men det är ingen ursäkt!! Att sätta fokus på ett bristande patientbemötande syftar självklart på att hitta en bakomliggande orsak och inte straffa enskilda överarbetade läkare.
Den som blir dåligt bemött i vården ska rapportera just det, och inte tvingas att leka detektiv och avkrävas att kritiken riktas ”åt rätt håll”.
Mer från äldrevården:
Jag ville ha ett samtal med boendets läkare för att diskutera äldrematen. Jag tyckte att maten var undermålig och många av de äldre framförde gärna sitt missnöje med maten, till mig som anhörig. Några av de äldre undvek att tala med sin egna anhöriga, för att de inte ville göra sina egna ledsna! Maten var alltifrån smaklös och oaptitlig till undermålig näringsmässigt. De äldre lämnade mycket mat kvar på tallriken. Vissa maträtter gick helt enkelt inte att äta. Jag hade under flera år sett hur det äldre faktiskt mer eller mindre svalt ihjäl. Många var väldigt magra och undernärda. Det tyckte inte läkaren, snarare var de tjocka.
Den kvinnliga läkaren tyckte att jag var besvärlig och negativ och föreslog att jag skulle fokusera på något positivt istället. Läkaren förstod inte att man kan vara undernärd även om man är ”tjock”. En del var svullna i kroppen av stillasittande och övermedicinering. Många läkemedel ger ju en ohälsosam viktuppgång.
Äldrevården och maten…ja det verkar också vara ett sorgligt kapitel på många ställen, tyvärr.
Inte minst är det ett sorgligt kapitel att läkare inte förstår matens betydelse för de äldres hälsa. Läkare på äldreboenden är bara ”medicinmän”.
Det är många som inte ser kopplingen mellan maten och hälsan. Märkligt nog. Fel mat har absolut potentialen att göra oss sjuka, alltså är rätt mat en (av flera) förutsättning för hälsa.
Jag känner två i min bekantskapskrets, vars ena föräldrar blivit klassade som dementa. (Den ene i många år). Och nu är friska för det var biverkningar av mediciner som gav dom demenssymptom! Jag blir så arg och ledsen att dessa personer (som säkert inte är ensamma om erfarenheten) berövats så mycket av sina liv och deras anhöriga som fått uppleva en så stor oro, utöver omvårdnadsarbete!
Mediciner skrivs ut, sedan mediciner mot biverkningar av de första, sedan mediciner mot biverkningar av de nästa osv osv.
Jag har stött på många bra läkare genom de år jag haft problem efter min ryggskada. Men även några som varit nonchalanta och riktigt oförskämda.
Det är väl inte så konstigt om vi vill ha ett respektfullt bemötande i vården. Det är väl en av de grundläggande orsakerna till att de flesta blir läkare, att vilja hjälpa människor till ett friskare liv… Annars kunde de ju blivit rörmokare istället.
Att önska ett vänligt bemötande, varför ska det behöva leda till att du, Daniel, bemöter många här med hånfulla tillmälen?
Den här sidan är ju ett led i arbetet med att förändra måendet för väldigt många människor till det bättre.
Daniel, du har fått mejl där jag bett dig följa vår policy om trevligt bemötande. Du verkar inte förstå innebörden. Jag kommer därför blockera dina fortsatta inlägg.
Ett av våra mål är att vara en trevlig plats på nätet, se mer info här: http://www.kostradgivarna.se/om-sajten/
Allmänheten borde uppmuntras till att bli mer delaktig i vården, ställa frågor, beställa journaler, provsvar, läsa bipacksedlar m.m.
För några månader sedan kom en amerikansk bok som tar upp sådana saker.
Jag gillar inte titeln – Top Screw Ups That Doctors Make and How To Avoid Them – men jag gillar boken (finns på svensk nätbokhandel).
Boken är skriven av Joe och Teresa Graedon som har hemsidan peoplespharmacy.com.
Jag vill också rekommendera boken – Hur läkare tänker – av Jerome Groopman.
Mer från äldrevården:
Jag bad äldrevårdsläkaren om att få ta del av blodprovresultat och andra undersökningsresultat, men det tyckte inte läkaren alls angick mig (då anhörig till 90-årig sjuk mamma). Läkaren skulle ändå inte ta någon hänsyn till vad jag som anhörig tyckte.
Nu är det ju inte så att jag som anhörig bara kan bidra med att ”tycka”, jag har ju känt min mamma i hela mitt liv, och kan faktiskt bidra med en hel del.
Den gode Daniel Johansson kommer mig att tänka på den läkare som jag tog ett antal verbala strider med om medicineringen av min gamla mamma. Han förklarade för mig att jag ju måste försöka förstå att han ville min mamma väl. Mitt svar var då:
- Det tror jag säkert men just nu är jag inte intresserad av vad du vill göra eller tror att du gör utan av vad du faktiskt gör mot mamma, för just nu gör du henne väldigt illa.
Även läkare bör vara tillräckligt välutbildade och tillräckligt bra på att tänka för att kunna skilja sina egna intentioner från patienternas tillstånd.
Jag ger vidare inte kan mycket för det vackra talet om ”Vetenskapen och beprövad erfarenhet” numer därför att:
1) En hel del av vad som kallas vetenskap inom det medicinska området är inte vetenskap. En del handlar om fejkade artiklar skrivna av betalda skrivare för de stora läkemedelsföretagen, annat är bluff på annat sätt eller så dåligt utförda undersökningar att de inte förtjänar att kallas vetenskap. Somligt som läkare är övertygade om är rena myter. Enligt min erfarenhet, som vetenskapsteoretiker, är läkare i allmänhet inte speciellt kunniga vad gäller vad vetenskap är och om villkoren för kunskapsproduktion, och kritiskt tänkande besitter bara en liten del av dem.
2) Den ”beprövade erfarenheten” från läkare som inte ens kan läsa FASS och som är närmast blinda för de biverkningar deras patienter drabbas av och rapporterar till dem, kan man inte betrakta med större respekt eller med någon större tilltro. Erfarenheten kommer med tiden, men bara till den som ser och förstår effekterna av vad han/hon gör och tar lärdom av vad han/hon ser, aldrig till den som förnekar dessa effekter eller vägrar lyssna på dem som drabbas av dem.
Sedan finns det undantag, som alltid, men de är alldeles för få.
Väl talat och sammanfattat, Kerstin.
Jag har mest positiva erfarenheter av sjukvården. Men jag är en aktiv patient. Jag för min egen journal, så att jag kommer ihåg vad de har sagt fortfarande efter ett år.
Jag fick förslag om steloperation för mitt diskbrock för 15 år sedan, men valde själv att gymnasticera bort besvären. Från ett råd av sjukgymnasten Danne Wallin på St Eriksgatan.
Jag har fått bra behandling mot min stämbandscancer för tre år sedan. Uppföljningen är trovärdig.
Nu har jag dessvärre långvarig hosta. Misstänkt mykoplasma. Det verkar som om sjukvården står handfallen. Men jag har bra trovärdig dialog med min läkare och har kollat lungor och blod ordentligt. Jag hostar ihärdigt en timme om dygnet. Har lyckats flytta hosteperioden från vargtimmen kl 04.00 till morgonen 05.30. Stor framgång. Men inga mediciner verkar att hjälpa. Jag går ner i vikt av sömnbrist. Jag har koll på nätet och det synes som om det måste verka ut av sig självt. Men snart måste jag begära mera undersökningar. Mer än 6 månaders hosta av detta slag har jag inte sett på nätet. Men ännu har jag inte förlorat förtroendet på grund av egna erfarenheter. Men det jag läst här ovanför gör mig bekymrad förstås.
Hej Anders!
Jobbigt med din hosta. Här har jag erfarenhet. Kolloidalt Silver (KS) är väldigt effektfullt på många sätt, kan jämföras med panicillin men utan dess biverkningar. Det finns en apparat som gör att man kan andas in KS, så att det kommer in i lungorna och kan behandla mycoplasman.
Det finns en väldigt bra grupp på Facebook som heter ”Kolloidalt Silver”, där kan du få mer info och hjälp om detta.
Själv upptäcker jag fler & fler användningsområden för KS hela tiden. Använder det som nässpray vid förkylning, munsköljning, halsgurgling, tar små ”huttar” vid förkylningskänsla osv.
Krya på dig!
Äter du några mediciner, är det biverkan? Är det sköldkörteln som har svällt och retar inifrån halsen så att det blir hosta? Viktnedgång är hur som helst ett tecken på att man ska ta det på allvar och att det behöver kollas upp igen, speciellt som du har haft en behandling mot stämandscancer tidigare måste de vara mer noggranna och helt säkra på att det är mycoplasman som är orsaken. Om det vissar sig att det är mycoplasman som fortfarande är problemet, så kommer du nog att ”vädra ut den” sommar på badstranden. Lycka till!
Många läkare väljer yrket för statusen. Jag känner inte en enda veterinär som inte gillar djur men jag har träffat massor av läkare som absolut inte bryr sig om människor.
Therese, vad tror du om att skicka ditt blogginlägg inklusive alla svar till dagstidningarna, kvällstidningarna och väl valda politiker? Det skulle kanske röra om lite i grytan och få igång en officiell debatt. Det i sin tur borde rimligen leda till att man börjar se över dagens vårdsituation på allvar.
Jag är så glad att du tog det här initiativet!
Ha en underbar vecka!
Johanna Hultin
Johanna, jag ska fundera på saken…
Johanna, jag kommer att gå ut med ett pressmeddelande de närmaste dagarna. Det märks på alla kommentarer hur viktigt detta är att komma upp till ytan. Om någon skriver något sedan återstår att se.
Till Daniel söderlund som är så duktig på allt och kan allt.
Sökte vård för svår magvärk för några år sen,,fick diagnosen magkatarr. Senare på kvällen åkte jag till akuten. Det var en brusten blindtarm dom fick operera bort.
2009 Sökte vård hos flera läkare för svåra ryggsmärtor, ont i magen, febertoppar, trötthet. Blev remitterad till sjukgymnast av läkare för det ryggonda och fick antideppressiv medicin mot tröttheten. Den riktiga diagnosen en månad senare..CANCER!!!!!!!! Tre månader kvar att leva sa doktorn..Och undrade VARFÖR ingen upptäckt detta elände tidigare…5 stora ruttna tumörer i hela magen, och ingen läkare fattade att jag hade så ont förrän en datatomografi gjordes.
Så bra sagt!
Man blir vanmäktig när man tänker på hur lite läkare bryr sig om sina patienter. Har i 7 års tid o hundratals läkarbesök, försökt få hjälp för underfungerande sköldkörtel men ingen läkare vågar/vill, eller kan hjälpa. Om man inte blir bra på Levaxin så är man inte sjuk, då är det psykiskt! Har nyligen varit i USA o fått hjälp på egen bekostnad.
Det är patetiskt vilka ”läkare” Sverige producerar. De kan bara ta blodprov o sedan skriva ut kemiska mediciner som datorn talar om är lämpliga! De är totalt inkompetenta!
Anna.
Hej! Sköldkörteln är ju en besvärlig filur. Prova helt sluta med fluortandkräm för det första. Sedan kan du prova för att balansera ämnesomsättningen med qigong (men se till att det är en professionell instruktör som sysslar med taichi, akupunktur också. Det hjälper faktisk! Du kan prova att söka läkare i kinesisk medicin för en genomgång.
Storytelling (2, forts)
Jag återkommer till mina tidigare berättelser om X.
För några år sedan försökte jag, förtvivlat, få hälsocentral mfl att göra en läkemedelsgenomgång. Det var omöjligt.
X orkade inte ta strid.
Eftersom ingen var intresserad av biverkningar misstänkte jag att det kunde vara samma sak med interaktioner (hur läkemedel påverkar varandra).
Jag började söka på nätet och upptäckte janusinfo.org (Sthlms Läns Landstings hemsida för vårdpersonal). Där fanns en interaktionssida. Jag skrev in X:s mediciner.
Därefter kunde jag göra utskrift.
Det var 8 interaktioner, varav en av den allvarligaste sorten (D4).
Jag tog upp det här med en läkare. Han svarade – nästan varje patient har interaktioner (underförstått det var inget att bry sig om) .
P.S.
X stod på Waran och hade flera andra mediciner som kunde förtunna blodet (biverkan).
Han hade dessutom haft magblödning på grund av NSAID (anti-inflammatoriska läkemedel). Ingen mer än jag tyckte att hans medicinering var riskfylld.
Läs bipacksedlar – rapportera biverkningar!
Jag vill uppmuntra alla att läsa bipacksedlar, men ännu hellre – gå in på fass.se eftersom texten uppdateras oftare där.
När ett nytt läkemedel godkänns och släpps till försäljning känner man inte till alla biverkningar.
Jag vill uppmuntra alla att rapportera biverkningar till Läkemedelsverket.
Sedan något år kan man själv göra det på deras hemsida eller beställa hem en blankett.
Det har inte varit någon som helst ”reklam” om detta.
Jag gissar att man inte vill ha merarbete. Det saknas förmodligen resurser.
BRA UPPLYSNING MARIE!!! Har aldrig tänkt på den möjligheten.
Få granskar medaljens baksida
SBU, Vetenskap & Praxis 1/2012
Besök sbu.se och skriv in ”Få granskar medaljens baksida” i sökrutan.
Då kommer Du att finna en intressant och lärorik artikel.
Stort TACK för att du skrivit detta inlägg Therese! Jag känner samma frustration varje vecka på min klinik. Hör mer eller mindre hårresande berättelser från mina klienter och önskar så en förändring.
Det är så klart både en större fråga, där våra ledare, ledningen inom sjukvården behöver göra stora förändringar. Men det handlar verkligen även om att se & lyssna på vad patienten säger & upplever. Att inte nonchalera.
Idag är det tyvärr inte så att sjukvården och medicinerna räddar liv så som de gjort ursprungligen. 80% av de inlagda på sjukhusen ligger där pga biverkningar av mediciner. Man vill så snabbt bara skriva ut ett recept utan att ha koll på hur patienten lever. Är det något i dess livsstil, kost osv som orsakar problemet? Man symtombehandlar utan att intressera sig för orsaken. Då är det som att måla över en mögelfläck på väggen, visst du ser den inte, men den är kvar, växer och kommer fram någon annanstans istället. När nya symtom kommer, så tar man en ny medicin, orsaken fortsätter att växa obehandlad, och nu har man även mediciner som kanske krockar, ger biverkningar, försvagar immunsystemet och förvärrar orsaken. När man tar 3 st eller fler mediciner finns det inga studier eller beprövad vetenskap på hur de interagerar med varandra samt hur dess biverkningar krockar.
Jag håller verkligen med en skribent ovan om att kinesisk samt indisk medicin ser till helheten, till hela människan – och det är det vi behöver, för att komma åt orsaken och må bra.
Jag upplever inte att läkare (obs, inte alla vill jag poängtera) idag verkar brinna för sitt yrke, för att hjälpa sina patienter att må bra, och det är mycket deras utbildning som ”stryper” det engagemang de antagligen (förhoppningsvis) hade från början. Och sen miljön de får arbeta i.
Jag upplever att svenska vårdsystemet och socialstyrelsen sitter på sina höga hästar och fnyser åt resten av världen, och menar att de andra inte kan medicin alls så bra som DE kan. Medan jag önskar att vi jobbar integrerat med en helhetssyn på människan, som t ex i Tyskland.
Jag hinner dessvärre inte skriva mer nu. Har så mycket mer som bubblar inom mig. Mia Lundin – du är fantastisk, det vet du! Och ni är så många kloka människor här inne. Vi kan tillsammans kräva en förändring av hur vi ska må bättre. Vi har makten över vår egen hälsa, och ställer därmed också krav på rätt och adekvat behandling & mottagande.
Vi kan!
)
Glad midsommar!!!
Ellinor, tack för ditt tack
Jag hoppas bara att all ventilerad frustration också kan finna sin kanal så att det blir en förändring och människor verkligen blir hjälpta. Av reaktionen på detta inlägg att döma är det mycket som bubblar där ute…
Önskar även dig en glad och skön midsommar!
Anna Möller:
Dessvärre kan veterinärer vara lika nonchalanta och ovilliga att lyssna till djurägarnas beskrivningar av symton hos sina djur som läkare kan vara och inom veterinärmedicinen pågår samma process av att ”läkemedelicera” sjukdomar och problem. Har dessutom kunnat notera att genom åren har popdiagnoserna avlöst varandra. En period botades allt med penicillin, en annan med kortison och sedan kom ”autoimmunitet” var och varannan hund påstods vara allergisk mot sig själv. Inte sällan har dessa hundar gått att bota med enkla gammaldags huskurer, trots att en del av dem varit dödsdömda av veterinärer. För inte så länge sen gjordes försök att psykologisera hundarnas sjukdomar och beteenden också. De skulle nämligen, slogs det upp i media, behöva SSRI för att de kan vara demprimerade!!!
Kort sagt, det handlar en hel del om att tjäna pengar på de sjuka, människor såväl som djur, och då ska patienterna ju helst inte bli friska, bara så pass skapliga, under ständig medicinering, att de överlever för att bli lönsamma livslånga Läkemedelsonsumenter.
Slutligen ska jag ge Daniel Johansson rätt i att det i grund och botten är politiker och politiska beslut som det handlar om. Dels vad gäller att pressa läkare och kräva att de hinner med mer och mer, dels genom att ge dem en delvis usel utbildning.
Det är ju desvärre så att vi får den politik vi förtjänar, dvs som vi röstar fram.
Miljoner för bättre patientbemötande
Regeringen skall nu avsätta särskilda medel för ett pilotprojekt om patientbemötande.
Sjukvårdspersonalen behöver utbildas för att kunna bemöta patienterna på ett bättre sätt enligt artikel i Dagens Medicin (dagensmedicin.se, artikeln var införd idag)
För inte så länge sedan bestämde man att kommuner/landsting skall få ta del av miljontals kronor om man minskar på användningen av bl.a. neuroleptika (både min pappa och X drogades med den här typen av medicin, se tidigare berättelser).
Ingen har brytt sig att man gjort fel, år efter år, men nu skall kommuner/landsting få belöning för att göra rätt.
För att Regeringen skulle avsätta pengar för ”bättre patientbemötande” så måste ju problemet vara ganska stort när Socialstyrelsen fått i uppdrag att ta fram ett utbildningsprogram, som ska ge sjukvårdspersonalen utbildning i patientbemötande. Benämningen sjukvårdspersonal innefattar väl såväl läkare som sjuksköterskor och övrig personal.
http://www.dagensmedicin.se/jobb/miljoner-for-battre-patientbemotande/
Jag hoppas att utbildningen omfattar alla olika sjukvårdskategorier. Alltifrån våra allra minsta till våra allra äldsta. Dock tycker jag att jag har en bra erfarenhet av sjukvård för våra allra minsta. Under hela skoltiden faktiskt.
http://www.dagensmedicin.se/jobb/miljoner-for-battre-patientbemotande/
Bra att du tar upp denna nonchalans! När min mamma vid 58 års ålder drabbades (det var den upptäcktes) av tjocktarmscancer med påföljande operation etc bad jag läkaren att röntga hela hennes kropp. Han undrade VAD HAN SKULLE LETA EFTER! Två år senare dog mamma av att cancern hade spridit sig i hela kroppen………
Fy sjutton Pia… KRAM!
Vid ett besök hos en gynekolog:
Efter undersökningen så hade jag en del frågor. Han hade då börjat att skriva sina journalanteckningar. Mina frågor besvarade han inte, utan han påpekade att jag avbröt honom. Jag ställde väl en fråga till, och han sa, nu avbryter du mig igen.
Oavsett vilken läkare man går till så brukar de väl skriva sina anteckningar när patienten har gått? Det var en rutinundersökning, ingen sjukdom.
Jag hade aldrig varit där förut, och inte blir det några fler gånger heller.
Här en intressant artikel förresten, om den läkemedelsindustri som utbildar våra läkare via sina försäljare:
http://www.counterpunch.org/2012/06/19/has-the-drug-industrys-grip-on-health-care-become-a-pharmageddon/
Jag arbetar själv inom sjukvården, på sjukhus, möter exakt samma patienter som läkarna. Det finns rötägg överallt, ”till och med” läkare kan vara det, trots att det inte borde vara så. Jag går i god för att de här sorters bemötande inträffar då och då. Ibland pga som du påpekar, läkarens brist på empati, intresse, men också pga brist på tid för patienten. Man vill inte lägga ner mer TID än nödvändigt på patienten, det leder till uppföljning, fler frågor och tid är PENGAR. Det som stör mig är läkarnas hutlösa lön. Man undrar – förtjänar någon 60 000:- varje månad då personen beter sig såhär?
En av mina ”idoler” heter Bengt Järhult. Han är distriktsläkare i Ryd (Småland).
Han står alltid på patienternas sida.
Det händer att jag googlar hans namn för att se om han skrivit något nytt.
Nyligen upptäckte jag texten :
”Kvantitetsregister” – Missbruk av en dröm om att kunna mäta kvalitet” (googla rubriken).
Texten avser det föredrag som Bengt Järhult höll vid Sunderby Länsdiabetesdag (Norrbotten) 2012-04-24.
Läs och begrunda.
Har inte läst alla kommentarer så någon har kanske redan skrivit samma…
För 12-13 år sen gjorde jag ett projektarbete om olika alternativa behandlingar och då tog vi reda på tidsskillnade på att gå till en ”riktig” läkare och till någon som gav någon form av alternativ behandling. Skillnade var enorm. En läkare gav i genomsnitt varje patient 8 minuter tid och en alternativbehandlare låg på drygt en timme.
Är det konstigt att det skrivs ut så mycket onödiga och ”farliga” mediciner till patienterna? Vilken läkare har tid att verkligen lyssna och ta reda på vad felet verkligen är på 8 minuter??? För att få tyst på patienten är det mycket lättare, och alldeles för enkelt, att gissa vilt och skriva ut medicin så får man tyst på patienten, åtminstone för ögonblicket!
Hej.
Bra att du tar upp den här frågan. Vården är inte till för människan längre.
Min dotter var hos läkaren för att hon hade så ont i ryggen.
Läkaren: Du är ju psykisk sjuk, du säger att du har ont bara för att få starka värktabeletter.
Dottern har ADHD och Aspergers syndrom… Hur tror ni hon kände sig efter det besöket?
Så småningom gick hon till en privatläkare som skickade henne på magnetröntgen, och det visade sig att hon hade en outvecklad kota i ryggen.
Maritha, det är verkligen rena vansinnet! För att inte säga förnedrande.
http://www.vardleaks.se/