Efter mitt förra inlägg här på sidan om den märkliga inställningen hos vissa läkare i sjukvården, och alla reaktioner som detta inlägg resulterade i, började jag fundera på ett ord. Ett ord som verkar ha fallit i glömska. Vissa svänger sig med ordet med stor lätthet, vissa använder det helt urskillningslöst. Till exempel har IKEA försett en hel porslinsserie med detta ord. Ordet jag tänker på är ÖDMJUK. Vad i herrans namn har ödmjukhet med tekoppar, fat och sockerskålar att göra?
För mig handlar ödmjukhet om att våga se sig själv med ärliga och sanna ögon. Att veta vad jag är bra på och vad jag är mindre bra på. Att vara medveten om sina egna färdigheter och kunskaper men också sina begränsningar.
Faktum är att det bara är barn, dårar och okunniga som tror att de vet allt och har alla svar. För egen del tycker jag mig tidvis snarare veta allt mindre för varje dag som går, kanske är det ett gott tecken vad vet jag. Men ju mer jag lär mig om kroppen och livet, ju fler människor jag möter och får äran att hjälpa desto mer fantastiskt, enkelt och samtidigt oändligt komplext framstår allt levande. Vi tror att vi vet så mycket, när vi i själva verket bara skrapar på ytan.
Lite ödmjukhet är inte bara klädsamt, det bör vara en självklarhet för alla som arbetar med människor, läkare i synnerhet. Det räcker att ägna tio minuter åt bara ett fåtal av människans hormoner för att inse att komplexiteten i dessa våra system är så fantastiskt stor att vi endast med stor försiktighet ska ge oss på att manipulera dem. Ändå använder majoriteten av alla kvinnor preventivmedel och hormonersättningar varje dag. På samma sätt räcker det att närstudera insidan av vår tunntarm för att bli närmast religiös när man inser att upptagningsytan för att vi ska få i oss all näring vi behöver är lika stor som en tennisplan! Ändå opererar massor av människor sig förbi detta under av sinnrikhet varje dag i tron att det inte får några andra effekter än viktnedgång.
Vi människor är skapta på ett visst sätt av en anledning, och våra kroppar reagerar på omgivningen av andra anledningar. Vare sig vi förstår det eller inte. Vi har fått ett tarmsystem som ser ut som det gör av en orsak. Vårt blodtryck går upp när vi utsätts för fara. Vi utsöndrar kortisol vid stress. Vårt ”onda” kolesterol höjs av bland annat för mycket socker. Och så vidare och så vidare. Varför skulle alla dessa reaktioner vara fel? Varför utgår vi ifrån att kroppen gör något galet bara för att vi själva inte kan förklara reaktionen, varför den uppstår?
Min utgångspunkt är alltid att kroppens reaktioner är ändamålsenliga. Kroppen vet vad som är bäst för oss. Istället för att trolla bort symtom bör vi koncentrera oss på att söka efter orsaken. En läkare kan aldrig läka din kropp. En medicin kan aldrig bota. En läkare kan inte ens få ett ytligt sår att läka! Det är bara du och din kropp som besitter den förmågan. Allt annat och alla andra kan bara med goda råd hjälpa dig att stärka det friska och möjligen med mediciners hjälp hålla det sjuka stången. Men det är du som läker, det är din kropp som återställer den sunda balansen. När man väl inser detta till fullo så manar det till viss ödmjukhet…
Blogg
Latest posts by Therese Renåker (see all)
- Kan ägget existera utan hönan? – 18 maj, 2013
- Skriker dina binjurar eller har de tystnat? – 4 maj, 2013
- ”Jag svävar på små lätta sommarmoln.” – 20 april, 2013
Therese du är så bra!
Tack Annika
Vad bra skrivet!
Tack Dina!
Håller fullständigt med dig!! Kroppen är ett mirakel, ett under och bör bemötas med största respekt och ödmjukhet! Ju mer man vet desto mindre tycker man att man kan..
Blir så glad när det jag skriver läses och uppskattas! Tack Catharina
Så himla klokt och bra skrivet. Tack!