foto: Cornelia Schmidt, www.arkadiafoto.com
Jag erkänner direkt. Det är lika bra. Jag var verkligen den största skeptikern som gick i ett par skor när vi skulle ta steget till att komma igång med lågkolhydratskost, eller LCHF som det stod i söndagsbilagan.
Ett nytt liv, en ny kost och gärna ett par mindre storlekar på kläderna såg jag framför mig när vi satt kring matbordet en kväll, jag och maken. Han med sina få extra trivsel och för lite-sömnkilon och jag med flera år gamla gravidkilon som jag aldrig orkat ta tag i ordentligt och ett evigt misslyckande och ständigt dåligt samvete dessförinnan.
Har jag någonsin varit smal? Ja säkert. I modern tid var det väl under en krisperiod i livet i kombination med duktig-flicka-jädrar-anamma och poängräknande diet och veckoköande till nedriga vågen som jag var smal och kunde köpa storlek M istället för tält. Ett tag. Så länge den där duktiga flickan orkade stå emot evigt sug och kunde räkna alla dessa poäng och väga och ha sig. Och att bara fokusera på allt vad light och mini heter så var det bra. Jag minns hur förvånad och uppfylld jag kände mig när jag plötsligt fick kommentarer om vilka snygga kläder jag hade och hur otrooooligt smal jag var. Plötsligt syntes jag. Fast jag var flera storlekar mindre. Men vem i all sin dag orkar gå runt med en våg under armen resten av livet? Så när livet tar över på alla andra bräddar orkar man inte med att tänka på att man borde äta mindre och att man borde röra sig mer. Att man borde ha bättre karaktär, bättre av allt för att duga. Passa in. Vara okej. För det handlar inte bara om hur man mår med sig själv. Minst lika mycket med hur omgivningen mår med en själv också.
Ett bra tag hade vi förebrått oss om att vi borde ta tag i vårt liv och bli mer hälsosamma. Japp, såklart. Men ingen av oss orkade ta i det också. Livet var liksom i vägen på något underligt vis. Men det grodde och pyrde lite och till slut satte vi ner foten. Diskuterade några vändor om vilken metod, vilken diet och hur det skulle bli av. Och sist men inte minst, när det skulle bli av. För mig var det där poängräknandet det enda som fanns att välja på för ”det vet alla att det funkar”. Men orken försvann och motivationen likaså för jag såg det där lidandet och uppoffrandet framför mig som ett stort svart moln. Ett berg jag inte orkade ta mig över. Jag orkade inte heller krypa under eller ta mig igenom. Så jag kom aldrig igång.
Det blev några diskussioner till för vi skulle minsann göra det här tillsammans. Om det inte skulle bli poängdiet så fick det väl bli nån sån där bokstavsdiet då. Det var ju lite trendigt. GI. ISO. Good heavens. Och det där som verkade helt kokko. LCHF. Det kunde ju bara inte funka. Inte över huvudtaget. För det var så baklänges jämfört med hur världen såg ut i övrigt och fett kan ju bara inte vara bra. Nä det är helt enkelt inte möjligt.
Men så satt vi där och läste i söndagsbilagan till slut. Och på något sätt talade det till mig. Igenkänningsfaktor STOR. Min önskan om att hitta ett bra sätt att leva, att förhålla sig till mat, kost och att det skulle funka i livet i övrigt. Där föddes tanken om en ny livsstil. Det lät nästan lite högtravande, ”min nya livsstil”.
”Jag tror på det där, vi kan väl testa?” föreslog maken. ”Jag lagar maten om vi bara hjälps åt med hur det funkar och har koll så ska vi väl lära oss till slut”. Det verkar vara gott också, fortsatte han övertygande.
Men jag var skeptisk. ”Ärligt talat, det där med majonnäs gillar jag inte. Och inte allt det där smöret heller. Och förresten, du som alltid äter de där pastabergen kommer väl aldrig fixa att äta grönsaker istället” sa jag pessimistiskt.
Maken tittade på mig. ”Var det du som ville ta tag i livet eller? Nu kör vi” manade han på.
”Okej, jag ger det en månad. Om du lagar maten. För jag orkar inte driva projektet men jag lovar att handla maten och lära mig det jag behöver och jag lovar att äta maten. Men att äta allt de där fettet det kommer jag aldrig klara”, sa jag tvärsäkert.
”Du vet hur dålig jag blir av osten på pizzan… men okej, jag får väl bli den som bevisar att det verkligen inte funkar med den där modedieten som alla snackar om. Och sån där fet creme fraiche vet jag inte hur jag ska få ner. Och sen undrar jag hur det går att leva utan bröd. För vad ska man äta då?”
”Okej, deal, en månad kör vi. Eller så gör vi det för alltid.” kontrade maken.
Japp, för alltid. Mår man bra så gör man. För vem sa att det inte skulle funka?
Cecilia
Latest posts by Cecilia Blidö (see all)
- Glutamat skadar hjärnan – 15 maj, 2013
- AZO-färger har negativ effekt på barn – 1 maj, 2013
- Vad har du i badrumsskåpet? Lektion 5 – 17 april, 2013
Ser redan framemot ditt nästa blogginlägg. Du är så duktig på att skriva!
Tack Lena för värmande ord!
Precis som du var jag övertygad om att det var ostens fel att jag fick magbryt så fort jag ätit en pizza. Och inte tålde jag grädde heller. Det stod klart varje gång jag hade druckit varm choklad med vispgrädde – och doppat två limpmackor eller ätit en stor kanelbulle till. Eller tre.
Så här i efterhand vet även jag att det inte var osten eller grädden som var problemet. Utan mjölet. Så tokigt det kan bli!
Härligt att vi vågar prova nya saker och upptäcka hur fantastiskt bättre vi kan må!
Tack Matgiken, för att du delar med dig av dina erfarenheter.
Fint skrivet, berättelsen fångade mig direkt!
En kvinnlig kollega på jobbet menade också att hon aldrig skulle klara av LCHF-dieten, för hennes mage var på tok för krånglig och känslig sedan mer än tio år tillbaka. En massa fet mat skulle definitivt fullända eländet. -Hur kan du vara så säker på det då, undrade jag?
-Jo, äter jag tex en flottig pizza så gör magen uppror i dagar efteråt svarade hon…
Att det skulle kunna vara mjölet i pizzan som bråkade med hennes mage hade hon aldrig någonsin relekterat över och jag vet många som resonerr likdant.
När hon väl gjorde ett försök med LCHF försvann hennes krånglande mage på två dygn!
Denna typ av historia är nästan mer regel än undantag för de som provar LCHF.
Roligt att du tycker om inlägget, ”Majoren”, tack för värmande ord.
Jag håller med dig, de jag möter som börjar med LCHF brukar ofta vara rädda för fett i kosten och är ofta övertygade om att det är just det feta som ställer till det. Med den ”fettskrämsel” vi blivit matade med i så många år att det är skadligt och roten till det onda i kosten är det nog inte så konstigt. Härligt att det finns de som vågar prova sig fram och upptäcka att det finns annat i vår kost som gör att vi mår dåligt, som till exempel mjölet som du nämner.