När får jag äta nästa gång…?

Jag är inne i en fas av aktivt lärande kring sockerberoende, en utökad kompetens jag vill tillägna mig som kostrådgivare och livscoach. Bitten Johnson har inspirerat och lärt mig mycket och jag läser just nu Gunilla Sahlins bok ”Vitt begär”. En helt makalös historia om hur sockerberoende tar över våra hjärnor och skapar de mest osannolika beteenden och lidanden. Själv får jag nog räkna mig till en s k ”normee” som Bitten uttrycker det. Väljer själv ibland att smaka något sött, bara lite grand, men sen är det bra. Därför svårt för mig att fullt ut identifiera mig med denna obalans. Nog för att jag har många andra obalanser, men inte just sockerberoende. Däremot är jag väldigt intresserad av människor och tar emot mina klienter med totalt öppna sinnen. Det räcker en bra bit på vägen det också, även om man inte alltid har exakt liknande erfarenheter som sin klient.

Jag fick en ny klient för en tid sedan, en ung kvinna, lätt överviktig och kraftigt sockerberoende.  Hon berörde mig på djupet, dels av sin historia, dels av hur sjukvården behandlar henne.  Hon hade hört talas om LCHF och att det skulle kunna hjälpa henne mot sitt beroende, ville veta mer. Tårarna rann nedför hennes kinder när hon berättade om sina besvär, hur hon tänkte, vad som blir resultatet för hennes liv.

Efter frukosten har hon en tanke i huvudet som upptar hela hennes medvetande:  När får jag äta nästa gång…? Börjar redan planera för lunchen, vad för gott som ska ligga på tallriken, hur hon ska njuta av det. Just nu är inte rena sötsaker det stora problemet, nu handlar det om att hon inte blir mätt och nöjd och suget kvarstår. Hon längtar efter pasta och bröd (fullkorn har hon fått lära sig). Hon räknar kalorier för det har sjukvården lärt henne att hon ska göra, fördelat dagligen enligt ett strikt schema. Lightprodukter, margarin ska det vara, lättmjölk och akta sig för ägg.

Flickan går via remiss från Landstinget på en vårdcentral med bredare hälsoinriktning. Dit kommer hon var 14:e dag och lär sig hur hon ska hantera sin hälsa vad gäller kost, stress etc. De ger henne Losec mot sura uppstötningar och medicin som gör att det mesta av fettet i kosten inte tas upp av tarmen. Jag tänker 100 skäl till varför det här inte är bra för henne, men tar det lite lugnt. Vita rockar kan övertyga de flesta, och hur lätt är det att säga emot när man är patient.

Hon frågar personalen om det inte är så att hon lider av sockerberoende och därför borde äta något annorlunda än de föreslår. Sjuksköterskan säger att det råder delade meningar om att sockerberoende är en sjukdom/diagnos, att man har olika åsikter om det inom vården. Understryker dessutom att det är viktigt för henne att hålla ett lågt kaloriintag och akta sig för fett, hon är ju en smula överviktig.

Hur mycket lidande ska vi fortsätta orsaka våra medmänniskor som lider av sockerberoende, denna sockerallergi i hjärnan som tar över deras liv? Och som du vet blir ju bröd och pasta också socker som slutprodukt. Brödsug är vanligare än vi tror. Det råder delade meningar om att sockerberoende är en diagnos, säger sjukvården… och därmed får dessa patienter snällt söka sig vidare till kostrådgivare, alternativmedicinare och betala sin vård ur egen ficka. Eller så har de tur och hittar en stödgrupp som de kan besöka bland alla frivilligorganisationer.

Men min klient känner sig nu motiverad till egen förändring, hon har läst mer om sockerberoende på nätet, hon har sökt sig till en LCHF kostrådgivare, hon har fått med sig tips och nya kunskaper, hon tror på den här förändringen och hon går hem och börjar rensa skåpen från fel sorts mat. Det hamnar i stora säckar, det mesta i soporna, annat skänker hon kompisar. Nu återstår nästa utmaning för henne, att hantera nästa besök på vårdcentralen, för hon lär sig annat där som är bra också och vill inte klippa av den möjligheten.

Jag brukar säga ibland att om jag kunde betala räkningar och omkostnader med tillfredsställelsen av att ha kunnat hjälpa och påverka en klient i rätt riktning, så skulle det nästan räcka för mig. Det är sådant som driver oss kostrådgivare och coacher till att jobba som vi gör. Jag ser fram emot den dagen då traditionell sjukvård med stora kliv närmar sig alternativmecicinen och det holistiska synsättet för patientens bästa. Jag hoppas det blir under min livstid...

Print Friendly

2 thoughts on “När får jag äta nästa gång…?

  1. Cecilia Hedkvist

    Jag känner igen mig i hennes fixering vid "När får jag äta nästa gång?". Så fruktansvärt att sköterskan bara avfärdar hennes fråga om sockerberoende med att "det råder delade meningar". Lyssna på hennes upplevelser istället! Om hon upplever sig som sockerberoende så möt henne där och försök hjälpa henne utifrån det. Jag blir så trött på alla dessa "allmänna råd" med fullkorn och lite fett. Hon mår uppenbarligen inte bra av det.

Kommentera