Living the dream?

Det finns många anledningar till varför vi inte lever det liv vi egentligen önskar oss: rädsla, jante-lagen, fysiska och psykiska funktionshinder, ekonomiska hinder, en känsla av maktlöshet, dåligt självförtroende, brist på stöd utifrån, ansvarstaganden vi har sedan tidigare, och inte minst accepterande av ”ödet”. Visst måste vi acceptera begränsningar i livet, men inom ramen för dessa begränsningar tänker jag mig att det är naturligt att sträva efter att uppfylla sina drömmar.

Men vi gör det på så olika sätt.

Jag har på sistone blivit varse en tendens hos mig själv att iscensätta mitt liv. Jag lever det inte bara rakt av, lite hipp som happ, utan jag funderar och klurar ut och planerar och bygger upp mitt liv. Jag tänker på vad jag skulle tycka vore roligt att göra och på vilka steg jag skulle behöva ta för att nå dit, och i de allra flesta fall griper jag mig an uppgiften att ta dessa steg. Jag ser i förväg den färdiga ”pjäsen” och vilken roll jag kommer få i den, och tänker på vilken scenbild och vilka medspelare som krävs för att ”pjäsen” ska kunna sättas upp. Jag överväger om det är realistiskt att genomföra, och om insatsen matchar belöningen. Jag har kommit fram till att belöningen nästan alltid överträffar insatsen. Tillfredsställelsen i att gilla sitt ”livs-scenario” är så djupgående och så vitaliserande på alla plan att jag tycker man kan stå ut med ganska mycket omak för att nå dit.

I Sverige spelade jag en specifik roll i mitt yrke, men det kändes aldrig riktigt lyckat. Jag trivdes inte. Det fanns inte tillräckligt stor frihet att utforma rollen, och pjäsen utspelades inom ett tunggrott hierarkist system. Trots att jag lagt ner åratal av slit med studier, tagit stora studielån, och verkligen gnisslat tänder i mina försök att trivas i yrkesrollen, tvekade jag inte att lägga ner hela den ”pjäsen” till förmån för den nuvarande iscensättningen. Som hemmafru i franska byhålan ser min scenbild helt annorlunda ut, och jag älskar den. Att bo i ett gammalt stenhus känns helt rätt för mig. Jag tror att scenbilden är avgörande för vilken pjäs som ska kunna bli till. Du kan liksom inte spela Strindberg i en potatiskällare, det går inte. Man måste känna en attraktion till scenbilden, rollen och helheten. Bilden ovan är ifrån vår lilla by, den ultimata scenbilden för just mitt livs pjäs just nu.

Kroppen är naturligtvis också en del av ”iscensättandet” av livet, och för mig den bit som jag får kämpa mest med. (Mot?) Men visst är det viktigt att i någon mån uppleva att man har kontroll över sin kropp, att den går att använda för att leva det liv man vill?! Och därför så frustrerande när man upplever att den ”sviker”. För mig har sockerberoendet alltid inneburit ett hinder att leva det liv jag längtar efter. Man får försöka hitta en balans mellan att acceptera den och att pusha den dit man vill.

En risk som jag ser med att leva på det här sättet, att vara sitt eget livs regissör, är att man kan hamna i en roll som är krävande och som man egentligen inte orkar med. Det finns äktenskap som hålls ihop av rädslan för att släppa rollen. Varje äktenskap är naturligtvis en pjäs, i någon mån. Och det finns hela hem där fasaden bärs upp till varje pris trots att individerna, människorna bortom och bakom rollerna, inte egentligen mår bra. Jag försöker att få min roll och min inre människa att vara i harmoni, och att vara självkritisk och hindra mig själv från att kräva att andra ska spela med i MIN pjäs. Min man och jag pratar om det här helt öppet och det känns bra att ha lite koll på varandras iscensättningar. Utvärdering en gång i veckan borde vara obligatoriskt i alla hem! 🙂

Nu önskar jag alla bloggläsare en god dag med doft av vår. Bon après-midi!

Print Friendly

Kommentera