Det hjälper inte!

Jag har inte ens vägt mig den här veckan. Jag känner på mig att jag står still. Istället för att bli frustrerad över det tänker jag fokusera på en stor positiv förändring som inträffat i mitt beteende. Just när det knakar i fogarna och livet är extra tungt kan det faktiskt hända att man bryter sig loss ur det gamla och invanda. Kris och förändring  hör samman, och inte sällan blir det något slags positiv behållning i slutänden,  jämsides med det svåra. Nu ska jag berätta om vad som hänt mig.

För en vecka sedan miste jag en kär vän. Han dog i cancer, efter 1 ½ års kamp. Vår vänskap var stark och hade pågått i femton år. Den hade haft sina dalar och toppar, men sista året i min väns liv blev jag varse hur stark den trots allt var. Hans hustru och två små barn, hans föräldrar och vänner, vi alla runt omkring, såg honom försvinna bit för bit, och en majdag var det slut.

Så befinner man sig i sorgens landskap. Där allting går lite långsammare. Där färgerna är ömsom plågsamt skarpa och vackra, ömsom blekare än vanligt. Man växlar mellan olika tillstånd av starka känslor, och oförmåga att känna någonting alls. Det är svårt att förutsäga från stund till stund och från dag till dag hur väl man kommer att kunna fungera.

Jag har alltid hanterat ALLA känslor genom att äta. Det är nog en störning i den orala fasen, eller nåt, vad vet jag. Hursomhelst så blir jag inte av med problemet. Det har alltid varit så, och jag trodde att det alltid skulle förbli mitt problem. Men hör och häpna, det verkar som om jag har släppt det där!

Undrens tid är ej förbi!

Ja, jag sörjer. Jag skulle lätt kunna ge mig själv en ursäkt att käka vad som helst för ”det är ju synd om mig”. Men jag gör det inte. Sedan jag började med LCHF och handflatemetoden har jag vissa dagar fått kämpa emot hunger och sötsug. Vid dessa tillfällen har jag sagt till mig själv: ”det hjälper inte att äta”. Ingenting blir bättre av att man överäter. Det verkar som om min hjärna nu äntligen har börjat komma in i detta nya hjulspår. Nya synapser kan ha bildats. Jag börjar mer och mer uppleva mina känslor istället för att försöka döva dem. Jag genomlever det svåra. Jag LEVER mitt liv.

Därför är rubriken idag: ”Det hjälper inte”. Vissa saker finns det helt enkelt inget sätt att fly ifrån, eller slippa, eller dämpa. Det är liksom meningen att livet ska innehålla svåra saker och man ska lida när de inträffar. Så är det bara. Ingen skräpmat i världen kan ta bort min sorg. Så det är lika bra att jag hoppar över det där med överätandet helt och  hållet.

Tag vara på livet, vänner. ”Always be a little kinder than necessary” /J.M Barrie

Print Friendly

One thought on “Det hjälper inte!

  1. Janicke

    Åh så härligt att läsa.
    Stort grattis till dig att du mitt i sorgen står pall.
    Jag vet själv att det går att ändra sina tankar och därmed sitt beteende, hur omöjligt det än verkar i början.
    Tack för att du delar med dig.

Kommentera