Det är inte alltid så lätt att förstå vad kroppen egentligen försöker tala om för oss. Själv lär jag mig fortfarande, efter några år på LCHF, nya saker om hur (bra!) min kropp fungerar med LCHF, inte minst i samband med fysisk aktivitet. Igår åt jag en strikt LCHF-frukost och lunch, och sedan gick det ganska många timmar innan det var dags att cykla de 6,5 km hem. Ingen lång sträcka, men det kräver ändå sin energi. Jag kände att jag var rejält hungrig och tanken slog mig att jag nog behöver ta vägen om korvkiosken för att fylla på med lite energi. Jag trodde ett kort tag att min kropp försökte tala om att jag verkligen behövde den där korven för att orka cykla hem. Men i nästa ögonblick tänkte jag att jag inte alls var sugen på en tillsats-proppad varmkorv och bestämde mig för att ändå börja cykla hemåt.
Väl uppe på cykeln kunde jag konstatera att hungerkänslorna inte alls var något hinder för att trampa på i ganska bra tempo, energin fanns där ändå och hungern ”pausades” för en stund. Jag behövde nog påminna kroppen om att det finns en rejäl energireserv att ta av. Knappt halvvägs bestämde jag mig dessutom för att ta vägen om matbutiken och handla något till morgondagens lunch. Till och med att handla mat i hungrigt tillstånd fungerar bra numera och jag kom inte hem med en enda onödig eller sockersöt sak. Torskfilé, smör och broccoli stod det på kvittot. Den smygande hungern till trots tog jag mig till och med tid att smygläsa lite i några olika träningsmagasin (bl.a. Aktiv Träning med Björn Ferry på framsidan där en rubrik om att minska på kolhydraterna för att minska risken för blodpropp lockade mitt intresse. Jag blir glad av att se dessa budskap spridas mer och mer även till träningsmagasinen). Väl hemma strosade jag runt en stund i den ännu solvarma trädgården innan jag gick in och lagade ett mindre LCHF-kvällsmål.
Mitt budskap är absolut inte att man inte ska lyssna på sina hungerkänslor, för det ska man, men för mig är det värdefullt att ibland testa och upptäcka att både kropp och knopp fungerar bra utan att jag till exempel äter tätt in på en fysisk ansträngning. Sammanfattningsvis är det en befrielse att inte uppleva samma akuta behov av snabb energipåfyllnad som jag ofta gjorde när jag levde i de kraftiga blodsockersvängningarnas energidränerande värld. Det är inte farligt att vara lite hungrig ibland.
Image courtesy of 7thsens at FreeDigitalPhotos.net
Latest posts by Cecilia Hedkvist (see all)
- Antar du utmaningen? – 4 mars, 2013
- En ekonomisk aspekt på hälsa – 28 januari, 2013
- Kan man säga att fruktos är bättre sockerart än andra för att det finns i frukt? – 24 januari, 2013
Visst är det så och ibland glömmer man att man inte behöver äta direkt om det inte finns tillgång till mat. Den där svimfärdigheten som uppträdde om man inte fick mat var tredje- fjärde timme när man var kolhydratsdriven existerar inte längre på fettdrift. Härliga saker att upptäcka =)
Så sant även för mig! Att upptäcka att hunger inte är en världskatastrof och en kolossal kamp längre är riktigt härligt. Och just den formen av hunger som kommer när kroppen och magen meddelat att ”Nu vill vi ha mat!” Den hungern skiljer sig rejält från det jag tidigare kallade hunger, men var rent sug efter att fylla på med snabba kolhydrater hela tiden. Sen kan man inte säga att man inte dör av hunger vilket faktiskt händer, men att testa och se att man klarar sig faktiskt utan mat någon timma längre är nog bara nyttigt för den egna kunskapen om sin kropp.
Oftast brukar jag vänta för att bli säker på att jag verkligen är hungrig (och dricka ett glas vatten ifall det var törst) – och jag tycker maten smakar ännu godare om man fått vänta på den. Kan äta lunch vid 14-tiden på jobbet för att jag inte blir hungrig förrän då.
Ja visst, att känna skillnad mellan hunger och sug är en stor befrielse. Hunger är inte en lika akut känsla och det går som sagt att klara sig ett tag även om man blivit hungrig. Tipset om att dricka ett glas vatten är väl jättebra, ibland kan man förväxla hungern med törst. Efter ett tag lär man sig också hur ens kropp fungerar och jag kan tänka ”borde jag verkligen vara hungrig nu, hur mycket har jag ätit idag och hur länge sedan var det?”
Innan jag gick över till LCHF så hade jag ibland de där dagarna med ”mätt på ingenting” i ena änden av skalan och ”bottenlöst hål i magen och kan äta hur mycket som helst utan att bli mätt” i andra änden. Det händer inte ens längre på LCHF.