Det här med vikten är ju något som finns i medvetandet hela tiden. TYVÄRR skulle jag vilja säga för det är ganska tröttsamt egentligen. När jag började att trixa med kolhydraterna på min väg mot LCHF så var det p.g.a. vikten. Sedan kom jag som så många andra att upptäcka andra hälsofördelar, men vikten var det primära.
Jag är 177 cm och brukar väga något mellan 75 och 77. Det är enligt BMI helt normalt, om än i den övre regionen, farligt nära överviktig. I alla fall 77. Som mest, förutom när jag var gravid, har jag vägt 88, så egentligen har jag aldrig haft någon extrem övervikt. Länge låg jag nog kring 82 men ganska många av mina snart 46 år så har jag legat mellan 75 och 80 kilo. Jag kan inte ens minnas när jag vägde någonting på 60 … det måste ha varit runt istiden.
Jag har länge haft en idé om att jag borde väga 72. Om jag vägde 72 skulle jag vara SÅ mycket lyckigare, trodde jag. För två år sedan lyckades jag gå ner till 72, och faktiskt till och med 71. Jag slutade då med mjölkprodukter för att jag hade hudproblem och vid den tiden tränade jag ganska ordentligt tre eller fyra pass i veckan. Inget fanatiskt, det är liksom inte jag, men ganska regelbundet och varierat. Tydligen var det grejen för mig och kilona började försvinna.
När vågen plötsligt började visa min idealvikt kändes det väldigt konstigt. Till en början trivdes jag väldigt bra och det var trevligt när folk kommenterade att det syntes. Min svärmor sa en gång – ”Åh, vad smal du har blivit, bara du inte FÖRSVINNER”. Jag tackade artigt och kände att det var en komplimang. Tills min då 8-åriga dotter tittade ängsligt på mig och viskade – ”Mamma, du ska väl inte försvinna?”. Nä, vad ska man säga? Nu var detta ju förstås en språklig missuppfattning och ingenting som jag eftersträvade. Men när man ser sig om i samhället så börjar man ju ibland fundera på människors och främst kvinnors ambitioner.
Nåväl, 71 kilo var ju inte direkt ett benrangel, men ändå äntligen en helt normalviktig människa. Långt ifrån gränsen till överviktig. Dock hade målet varit efterlängtat under sådana oceaner av tid så när det väl var uppfyllt kändes det lite tomt och snopet. Ibland för att folk inte kommenterade det tillräckligt ofta! Ja, jag tyckte nog att uppoffringen och kämpandet kunde visad lite mer uppmärksamhet! Sedan insåg jag plötsligt när jag stod framför spegeln att NU SKULLE JAG PLÖTSLIGT BEHÖVA VARA NÖJD MED MIG SJÄLV. Nu hade jag ju vikten jag så länge hade velat ha. Visst var det skönt på många sätt och vis, enkelt att köpa snygga kläder och lätt att springa i joggingspåret. Men var inte låren fortfarande lite tjocka? Och kunde inte rumpan vara lite mindre?
Just det faktum att behöva vara nöjd visste jag inte alls hur jag skulle hantera. Och det vet jag fortfarande inte. Nu har de där 5 kilona smugit sig tillbaka och på sätt och vis kanske det inte spelar så stor roll. Egentligen skulle jag förstås hellre vara utan dem men jag inser också vilket kämpande det är för mig att stanna på den vikten. Nu är jag nöjd med att vara frisk och normalviktig, försöker inse att detta är min kropps idealvikt, eller den vikt som kroppen är van vid. Vid min ålder är det också en hel del som händer med kroppen, det blir allt mer tydligt att jag inte är 20 längre. På det sättet kan jag känna mig sorgsen över att jag inte kunde vara nöjd med min kropp som den var när den var ung. Å andra sidan borde jag som vuxen och mogen kvinna hedra min svunna unga kropp som inte blev älskad genom att älska min kropp som den är nu.
Jag vill här och nu även be om ursäkt om det är någon som tar illa vid sig av att någon med 3 kilos trivselövervikt sitter och ojjar sig över hur man ska vara nöjd med sig själv eller inte. Det smärtar mig när jag inser att många skulle vara själaglada om de hade mitt BMI. Men jag vet också att det finns många som är bra mycket smalare än jag som inte är nöjda. För att det är så mycket lättare och mer passande att ha något att sträva efter än att vara nöjd, hur man än ser ut.
Så för alla som vill gå ner i vikt, oavsett om det är 4 kilo eller 44 kilo. Tänk på att det kommer en tid när ju måste börja vara nöjd med dig själv. Så du kan lika gärna börja med en gång!
Kram!
Latest posts by Klara Desser (see all)
- Ägg i bråda tider! – 23 maj, 2013
- Ännu en trevlig matlagningsträff – 25 april, 2013
- Meny med många smaker – 11 april, 2013
”…ursäkt om det är någon som tar illa vid sig av att någon med 3 kilos trivselövervikt sitter och ojjar sig över hur man ska vara nöjd med sig själv eller inte. Det smärtar mig när jag inser att många skulle vara själaglada om de hade mitt BMI. Men jag vet också att det finns många som är bra mycket smalare än jag som inte är nöjda. För att det är så mycket lättare och mer passande att ha något att sträva efter än att vara nöjd, hur man än ser ut.”
Tack för dessa ord – de ska jag ta med mig!
ÅsaS (som befinner sig i den nedre BMI-skalan)
Vad bra! Ha det gott!
Tack för mkt bra ord. Jag är i precis samma situation. Har lyckats ta mig ner till min ”drömvikt”. Men inte var jag lyckligare och nöjdare då. Ligger också med ca 5 kg i ”plusvikt” men tror att min kropp vill vara där. Där behöver jag inte kämpa för att vikten ska stanna även om jag har ett BMI på 24. Äter LCHF och gjort under flera år. Mår bra av det och märker direkt skillnaden när jag äter något jag inte borde. Tack igen. Dina ord är tänkvärda. Ska försöka hitta känslan att vara nöjd där jag är.
Ja, det är så skönt att ha hittat hem matmässigt och hälsomässigt. Sedan får vi jobba vidare med självkänslan och försöka påverka idealen bäst vi kan! Ha det gott!
Jättebra inlägg Klara! Och så sant! Jättebra att du lyfter fram detta!
Tack Åse! <3
Jättebra inlägg! Jag har själv kommit till en punkt, efter 1,5 år med LCHF, där jag känner mig tillfreds med min kropp. Jag har gått ned drygt 20 kg men har cirka 7 kg kvar till min målvikt som jag själv har satt upp. Dessa sitter som berget och ska jag kunna gå ned mer nu så måste jag vara superstrikt och det anser jag inte att jag har lust till. Inte just nu i alla fall.
Jag har i vilket fall som helst beslutat mig för att vara nöjd med min kropp. Jag är normalviktig, jag mår superbra och har bättre kondis än när jag var 15 (jag är 31 nu). Spelar verkligen sju kilo på vågen någon roll då? Nä jag tycker inte det längre. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det men jag är nöjd och det känns som en lättnad att sluta vara viktfixerad:))