Från degklump till hurtbulle!

Låt mig börja från början.

Jag började som tonåring på 80-talet att banta genom olika sallads- och svältkurer. Jag var (och är) 176 cm lång. På den tiden vägde jag 68 kilo och tyckte att jag behövde gå ner i vikt. Modellerna var ju pinnsmala och det var också min dröm. Mitt bottenrekord är 58 kilo, med vackra revben som gick att räkna, fina nyckelben som var väl markerade och en midja som gjorde att jag kunde gömma mig bakom en flaggstång. Jag kände mig så fin (och såg hemsk ut.)

Nu hade jag börjat min bantarresa. Eftersom dieten var en lågkaloridiet med minimalt med fett så trodde min kropp naturligtvis att det var dåliga tider på gång. Kroppen gick ner på sparlåga och jag gick snabbt upp i vikt. Jag bantade igen, gick ner för att sen vända upp igen. Jag provade viktgrupper. Jag provade pulverdieter. I raskt tempo blev det Helsingörspiller, mer pulverdieter, sjukhusdieter, ägg & grapefrukt, olika bantarsoppor, kolhydratmetoden, flygvärdinnedieter, banandieter, viktgruppen igen och när jag var klar med min bantning vägde jag 111 kilo. ETTHUNDRAELVA KILO!

Jag förstod ingenting. Min meny bestod av minimal med fett, jättelite mat, grönsaker och frukt. Jag räknade kalorier allt vad jag kunde. Åt mindre än vad jag förbrukade och för att vara på den säkra sidan så tränade jag 4-6 timmar per vecka. ETTHUNDRAELVA KILO!

Viktgruppen berättade för mig att jag måste fuska. Åt jag bara mindre än jag förbrukade skulle jag gå ner i vikt. Jag fick också redan på att om jag bara fortsätter så kommer kroppen till slut tvingas ge upp. Jag skämdes över min usla karaktär. Tjocka människor kan bli smala om det bara vill och kämpar tillräckligt hårt. Tjocka människor är lata. Tjocka människor får skylla sig själva. Tjocka människor äter sig till sin fetma. En god vän sa till mig ”Jag skulle aldrig tillåta mig att bli så tjock som du är Anna.” Vi umgås inte längre.

Då kom mitt nuvarande ex och frågade om vi skulle gifta oss. Min första tanke blev en 111 kilo stor gräddbakelse som dallrar upp för altargången. Jag svarade snabbt ja men bad om tolv månaders förberedelser. Tolv månaders tid för att hinna gå ner maximalt i vikt på minimal tid. Tolv månaders tuff svält med lite grönsaker, frukt, pulverdiet kombinerat med massor av träning resulterade i minus arton kilo och ett fint bröllop. Tyvärr var cirka tio kilo tillbaka bara några månader senare… som vanligt får jag tyvärr tillägga.

Skulle jag för alltid behöva banta (läs: svälta) för att ändå tvingas leva i en kropp som jag hatade? Skulle jag alltid gråta inför fester för alla kläder satt fult eller stramt? Skulle jag alltid behöva handla kläder på tältavdelningen?

Kunskapen om att minska kolhydraterna samt bara välja de som är naturliga för människan förändrade inte bara mitt liv utan hela min familjs liv. Sakta ökade jag på med fett för att bli mätt. (Det var många motstånd som skulle övervinnas för att efter trettio år våga äta fett igen) Kilona försvann sakta men säkert och höll sig borta. Kilona har, utan att jag behöver bry mig, hållit sig borta i över elva år. Familjen fick en glad, pigg mamma som kunde njuta av mat men framförallt som vågade äta. Nu har jag nästan dubblat fettet (igen) och de sista besvärliga kilona verkar släppa. Sakta men säkert.

Varför berättade ingen att jag kunde äta mig smal på fet mat tidigare?

Print Friendly

3 thoughts on “Från degklump till hurtbulle!

  1. Janicke

    Frågan du slutar med - kan man kanske säga att man verkligen inte visste? Tack och lov för att du bestämde dig för att ta reda på hur kroppen fungerar. Nu finns ju många som berättar, och fler och fler som tror på oss och fler och fler som får egen erfarenhet.
    För mig är det obegripliga nu att det finns i övrigt kloka och intelligente personer som framhärdar med svältmetoderna, betalar dyrt till bantningsföretagen, tränar som dårar, blir sjuka osv osv - samtidigt som de VET att kilona kommer tillbaka. Och varför de gör det.
    Du och andra gör ju en jätteinsats vars konsekvenser vi knappt anar när nu fler och fler upptäcker hur kroppen fungerar, snuvar bantningsföretagen och blir smala och friska tack vare riktig mat. Alla som förut inte hade en susning.
    Men de som vet och förstår men ändå gör sig så illa genom att svälta sig gång på gång, dem förstår inte jag. Och de hör inte heller så ofta av sig, eller? Ungefär som alla de som råkar så illa ut efter magoperationer. Tänk om de skulle stiga fram och berätta? T ex att kniven inte tar bort t ex sockerberoende eller matmissbruket som sitter mellan öronen.
    Usch vilket svek allt är i bantnings- och knivsvängen.

  2. Sofie

    Som att läsa min egen historia ;). Blev oxå anklagad av "viktgruppen" för att fuska när jag för hundrade omgången besökte dem. Blev tvärförbannad och hoppade av, skulle jag fuska??? Som var expert på att undvika fett och träna fanatiskt. Idag är jag glad för anklagelsen, för tack vare den gick jag hem och surfade på alternativ dieter och hittade LCHF. Det har resulterat i alla kilon borta, som behövde försvinna, och en gladare mamma med så mycket bättre humör, som dessutom inte behöver träna helt fanatiskt för att tappa något gram.

Kommentera