Det är orättvist!

Varför kan vissa äta vad som helst utan att gå upp ett endaste gram? Medan andra tittar på en kanelbulle och går upp två kilo! Varför är vissa dömda att kämpa och hålla igen, medan andra inte behöver bry sig ett skvatt? Jag VILL kunna äta som alla andra! Jag kan inte acceptera att det är så här, det måste finnas en annan väg, en annan metod!

Känner du igen känslan och resonemanget? Att livet är orättvist som gett dig så taskiga gener som gör att du inte kan äta som alla andra.

Varför har vi så svårt att acceptera faktum? Varför faller vi så lätt in i offerrollen, tycker synd om oss själva, särskilt när det gäller mat? Det är synd om diabetiker, synd om glutenallergiker, synd om laktos-, ägg-, nöt- och mjölkallergiker. Alla de som inte kan äta som alla andra…

Är det synd om den som aldrig blev längre än 1,57 strumplästen och alltid måste stå på en stol för att nå hyllorna i köksskåpet?  Är det synd om den mindre begåvade som inte blev hjärnkirurg? Eller den som föddes med ett handikapp? Eller råkade ut för en olycka? Eller den som växte upp i en trasig familj?

Jodå, det är säkert synd om alla dem som inte är som alla andra. Men vem är som alla andra? Vem ÄR ”alla andra”? Och spelar det egentligen någon roll? Jag tror det är bra med lite perspektiv ibland, perspektiv på livet, på vad som är viktigt och mindre viktigt. Att se vad man KAN äta istället för att hänga upp sig på det man inte kan äta. För vad hjälper det att du beklagar dina tråkiga gener? Löser det situationen, gör det dig lyckligare? Jag tror vi mår bra av att lära oss acceptera situationer som de är, det vill säga de situationer vi ändå inte kan påverka. Vi måste kanske inte alltid gilla dem, men väl acceptera dem.

Frågan är om det är extra svårt just när det gäller mat? När det gäller mat verkar vi av någon anledning inte kunna acceptera att vi inte är som alla andra, att vi inte kan äta som alla andra. Så vi hittar på lösningar, som vi inte heller blir riktigt nöjda med.

En diabetiker måste inte avstå från socker eftersom vi uppfunnit insulin i sprutform. Någon med celiaki behöver inte undvika bröd och pasta resten av livet eftersom vi tagit fram glutenfritt mjöl. Den laktosintolerante kan fortsätta dricka mjölk eftersom det numera finns en uppsjö laktosfria alternativ. Men blir vi nöjda då? Nej, antingen mår vi inte riktigt bra i alla fall. Eller också smakar det inte lika gott. Eller också känner vi oss besvärliga och besvärade. Och värsta av allt, vi är ju fortfarande ändå inte som alla andra!

Vi hittar på den ena varianten efter den andra, och kanske funkar det ibland, kanske är det till och med bra ibland, men är det verkligen den bästa lösningen? Det optimala kanske vore att helt undvika sån´t vi inte tål, helt och hållet, utan omsvep? Gilla läget, liksom… (Kanske är diabetiker, gluten- och laktosintoleranta rent av vägvisarna mot bättre hälsa för oss alla? Det som är bra för dem kanske är bra för oss alla?)

Jodå, livet är säkert orättvist, men vem har sagt att det ska vara rättvist…? Vem har sagt att ”alla andra” överhuvudtaget existerar? Vi är alla unika. Nyckeln stavas acceptans. Acceptans för det som är du. Acceptans för det som är jag. Det finns ett visdomsord som både är klokt, populärt och mycket användbart:

Ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod till att förändra de saker jag kan och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två.

Eller, jag säger som Baloo: ”Var nöjd med livet som vi lever här…”

Print Friendly

Postad i Reflektioner den av .
Therese Renåker

Om Therese Renåker

Therese är den kloka kostrådgivaren som i sin dagliga verksamhet specialiserat sig på kvinnor och kvinnors hormoner. Med ett stort intresse för människans livsbetingelser i allmänhet och hälsa i synnerhet ger Therese oss perspektiv på vad som händer och sker i och runt omkring oss. Therese är verksam som rådgivare, utbildare, skribent och föreläsare med hemmabas i Norrköping. Egen blogg

6 thoughts on “Det är orättvist!

  1. ÅsaS

    Men det är faktiskt inte kul att inte gå upp i vikt heller... Har ända sedan jag varit barn fått höra att jag ska äta smör och dricka grädde... Nä, acceptera oss alla som vi är och försök förstå att det inte alltid är så roligt att få höra "Äter du ingenting?" En del äter mer än andra, men alla kan inte äta sig upp i vikt. Det viktigaste är att man får må bra och vara frisk, oavsett hur man ser ut. Många gånger har det känts som om det är legitimt att klanka ner på någon som är smal av naturen, medan det är tabu att yttra något om den person som är något större (tjockare).
    Ja, visst, alla är vi olika, men alla ska vi accepteras som den vi är, oavsett om vi är smala, tjocka, "normala"...
    /ÅsaS, som vet hur det är att ligga i underkant av alla vikt-relaterade tabeller

Kommentera