Blääää för påskgodiset!!

Efter en gnistrande start med LCHF blev påskens avsteg ett riktigt Titanic-haveri. Först gick det bra att bara äta festmaten och påskgodiset och efter det sätta stopp. På Annandag Påsk kändes allt som vanligt, förutom att sötsuget kom tillbaka, vilket jag ju hade förväntat mig. Jag var dock ståndaktig och åt LCHF-mat. Men suget vägrade att ge med sig. Därtill återkom humörsvängningar och ökad hunger. Det var som om de gamla vanorna smög sig in igen.

Igår hade det gått 5 dagar och jag var fortfarande inte tillbaka i min lugna mättnad. Påskgodiset som stod framme och glänste så vackert i staniolpapper började likna hånfulla påminnelser snarare än fina dekorationer.

Nu till själva isberget i min Titanic-saga.

På kvällen kom några grannar in på en kopp thé, och vi öppnade ett kexpaket. När de hade gått kände jag hur suget blev för starkt och det där kexpaketet blev som en grej jag MÅSTE ha. Typ 6-7 kex senare (lite överbliven påskchoklad och en av barnens söta yoghurtar ovanpå det) gick jag och lade mig, missnöjd med alltihop, men med tanken: ”äsch, jag får komma igen imorgon.”

Min ena son har feber, och väckte mig varje halvtimma hela natten. Vid ett av dessa tillfällen kände jag att magen var full av magsyra som kröp upp i halsen. Så himla obehagligt! Jag hostade tills jag kräktes och insåg att min mage inte hade tålt vare sig sockret eller mängden mat i den där kexorgien. Det ÄR inte värt det. Nu vet jag det.

Idag är jag sammanbitet arg och äter LCHF-mat, trots att barnens oätna påskhare i choklad står framme. Mina barn är inte så begivna på sötsaker, de får inte det så ofta heller, men det innebär ju att om man köper något godis så blir det stående. Vi hade två chokladkakor med schweizisk choklad hemma sedan påsk, dessa har jag nu gett bort! Jag ser mig om i mitt kök och inser att mer än hälften av innehållet i skafferi och hyllor är sånt som jag inte äter längre.

Hur ska man göra? Tvinga man och barn att gå över till LCHF?

Det är inte okej för mig att ha en massa spannmål och sockerprodukter hemma. Jag inser att det skapar en stress, och det tar energi bara att motstå när suget anfaller.

Jag har 6 rätt av 6 möjliga på sockertestet. Alltså är jag sockerberoende. Om jag vore alkoholist så vore det ju naturligt att rensa ut alkoholen ur hemmet och kräva anpassning av familjen. Men med sockerberoende är det plötsligt inte lika självklart. Varför är det så?

Nu ska jag bita ihop och kämpa på och hoppas att alla ni andra därute som haft en tuff kamp med påskogodiset inte ger upp utan gör som jag: blickar mot målet! Ingen av oss vill leva på ohälsosam mat. Och två kex ÄR inte godare än ett.  Over and out.

Print Friendly

6 thoughts on “Blääää för påskgodiset!!

  1. Oh... jag lider med dig Jennifer!! Det kluriga med att vara sockerberoende/kolhydratsberoende är ju livsmedlet i sig, det är något vi är vana att få varje dag och även man och barn. Det blir liksom svårare att rensa ut. OM de inte också vill och är beredda på en omställning. Alkohol känns lite lättare att rensa ut eftersom det inte ingått (för de flesta) för de icke-beroende som en daglig dos. Det är mina små tankar om det. Plus... faktiskt... många jämför sin alkoholism med t.ex. nötberoende. Du kan ha en skål framme men det är allergikerns ansvara att låta bli... Därmed inte sagt att familjen kan stötta lite extra i början, tills den som är sockerberoende har landat?

  2. Oh… jag lider med dig Jennifer!! Det kluriga med att vara sockerberoende/kolhydratsberoende är ju livsmedlet i sig, det är något vi är vana att få varje dag och även man och barn. Det blir liksom svårare att rensa ut. OM de inte också vill och är beredda på en omställning. Alkohol känns lite lättare att rensa ut eftersom det inte ingått (för de flesta) för de icke-beroende som en daglig dos. Det är mina små tankar om det. Plus… faktiskt… många jämför sin alkoholism med t.ex. nötberoende. Du kan ha en skål framme men det är allergikerns ansvara att låta bli… Därmed inte sagt att familjen kan stötta lite extra i början, tills den som är sockerberoende har landat?

  3. Förstår hur du mår Jennifer, man inbillar sig att allt skulle vara enklare om man bodde i "en skyddad verkstad" isolerad från allt o alla som kan fresta en. Till en början kan det vara ett bra alternativ att komma igång, om man har en "fristad" man kan fly till några dagar där man VET att man inte kommer att utsättas för frestelser, det är också OK att tacka nej till bjudningar om man vet att man just för tillfället inte klarar frestelserna, ibland vet man ju redan på förhand att man kommer att artighets äta. Som Pia skriver kan man ju inte leva i en värld utan att utsättas för kolhydrater man själv inte tål, socker/kolhydrater är därför det svåraste beroendet att bli kvitt. Ta hand om dig Jennifer, fokusera på hur bra du ska må i framtiden när du är kvitt sockersuget i stället för att må dåligt över att du råkade halka ner i ett Påskägg. Kram!

  4. I vårt hem är det bara jag som äter LCHF men jag har sorterat bort allt skräp som ingen av oss borde äta, dvs kakor, kex, godis, popcorn, chips, läsk, våffelsmet, pulversåser och pulvermos m.m.
    Sedan har vi varsitt skåp - jag har ett med mina produkter och min sambo har ett med sin pasta, ris, bröd och sånt som han vill äta, lite godis har smugit sig in där också. Fördelen med detta är att jag inte behöver se alla dessa saker dagligen och heller inte påminnas om att de finns och frestas om/när jag får sug.
    Fick förresten också sug under påsken men jag förstår att det berodde på att jag åt för lite fett och hade folk som frossade i smågodis omkring mig. Klarade mig dock utan ett titanic-haveri. Lärde mig att jag behöver planera maten mer när jag åker bort eftersom andra oftast äter mycket fettsnålare än jag....så planering, planering, planering.

  5. Jennifer

    Inläggsförfattare

    Tack! Vad kloka ni är! Det är ju helt sant att det alltid kommer finnas frestelser runt omkring en. Och jag började faktiskt skriva den här bloggen med just den insikten - att jag måste skapa mig en ny relation till kolhydraterna. Jag lever ju i brödlandet framför andra! Tack för fina påminnelser! Kram!

Kommentera