Vill du också frälsa världen?

Kan du inte låta bli att tala om för dina vänner att de med omedelbar verkan måste sluta äta pasta, rensa i skafferierna och börja ställa krav på livsmedelsproducenterna? Måste du bita dig i tungan både en och två gånger för att inte säga åt din bordsgranne att spotta ut Becelen och helst den lika förkastliga brödbiten? Hamnar du lätt i upprörda argumentationer om andras matval? Vill du dela med dig av din nyvunna kunskap, dina insikter och din goda hälsa till allt och alla överallt? Blir du besviken och känner dig missförstådd när de inte vill förstå, kanske inte ens lyssna? Bli inte det.

Det går inte att lära ut något till den som inte vill veta. Det går inte att få gehör hos stängda öron. Men betyder det att du ska vara tyst? Nej, bara att du behöver se över ditt syfte, ditt mål och ansvar. Om du framhärdar och envisas när du möter motstånd uppnår du med dina välvilliga ord inget annat än att du själv framstår som en halvt galen, påstridig, irriterande väckelsepredikant.

Allt lärande, all kunskap måste ta sin början i en vilja hos den enskilda individen. En vilja att ifrågasätta, ompröva, tänka om och förändra. Om den viljan saknas pratar du i bästa fall för döva öron, men ännu oftare möts du av motstånd och försvar. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att det alltid är våra egna djupt liggande behov som styr vad vi är beredda att höra och ta emot. Om du försöker så ett nytt kunskapsfrö och endast möts av ilska så betyder det inte att personen mitt emot dig är dum i huvudet eller obegåvad. Det betyder bara att han eller hon har ett annat, större behov som överskuggar behovet att lära nytt. Behov av trygghet, en stark identitet (även en sjukdom kan definiera vem du är), skydd mot nya besvikelser etcetera – det finns massor av orsaker till varför en människa inte är beredd att lyssna på vad du har att säga. Och det har ingenting, absolut ingenting, att göra med hur vettiga, nyttiga, kloka saker du vill dela med dig av.

Så vad gör man då? När man ser människor man bryr sig om äta sig raka vägen ner i fördärvet, när det skär som nålar i kroppen för varje Becelmacka som trycks in i små barnamunnar? Jo, du delar med dig ändå, ett litet frö, utan strid. Precis som björkarna släpper ifrån sig hundratusentals frön i förhoppning om att några ska slå rot, på samma sätt delar du ut dina frön, och gör det med ett leende. De flesta frön kommer att falla platt till marken och bli liggandes där eftersom matjord saknas. Några blåser iväg med vinden och gror långt senare, på en annan plats, och du får aldrig veta om det. Och har du tur så kanske ett litet frö tas emot och gror direkt. Du kanske till och med får se det slå rot, plantan växa och sätta egna frön – vilken lycka!

Men sörj inte och bli inte arg över de frön som blir liggandes på marken. Ingenting görs någonsin i onödan. Ingenting som görs av välvilja är någonsin bortkastat. Det är bara vi som inte ser helheten.

 

Print Friendly

Postad i Reflektioner den av .
Therese Renåker

Om Therese Renåker

Therese är den kloka kostrådgivaren som i sin dagliga verksamhet specialiserat sig på kvinnor och kvinnors hormoner. Med ett stort intresse för människans livsbetingelser i allmänhet och hälsa i synnerhet ger Therese oss perspektiv på vad som händer och sker i och runt omkring oss. Therese är verksam som rådgivare, utbildare, skribent och föreläsare med hemmabas i Norrköping. Egen blogg

8 thoughts on “Vill du också frälsa världen?

  1. Hubert Gabler

    Din artikel påminde mig om hur jag började med LCHF. Efter drygt 45 år besökte jag 2009 Sverige igen (jag är Österrikare) och hörde Dr. Dahlqvist tala om LCHF i SR. Jag blev omedelbart övertygad om vad hon sa och började med den "nya livsstilen". Jag bodde då på ett hotel med ovanligt rikt frukostbord och kunde välja precis det som LSHF kräver - feta ostar, skinka, bakon, ägg, smör (dvs bregott) mm. Redan på andra dagen började jag tycker synd om de andra gästerna som kom tillbaka till sin bord med muesli, flingor, toastbröd, apelsinjuice osv.
    Angående vad du skrev: jag vågade inte blanda mig in i de andras matvanor (och de brydde sig inte om mina heller). Men efter den livliga diskussionen om LCHF som pågår just nu i Sverige hoppas jag att åtminstonen någon av de dåvarande hotelgästerna slutar med muesli och börjar med LCHF.
    Tack för dina intressanta och lärorika inlägg!
    Hubert

  2. Annika

    Vackert skrivet!
    Nästan som poesi med ödmjukhet, acceptans och respekt för människors olika situation och livsbetingelser! Instämmer helhjärtat i ditt budskap Therese!

  3. Så klokt sagt!!

    Dessa LCHF-rabiata skadar saken mer än vad de faktiskt främjar den, vilket är sorgligt.

    Jag frälser världen, själ för själ. Jag talar inte om för folk hur de ska äta, jag äter på mitt sätt, säger nej tack till kolhydrater och svarar på frågor. Jag har blivit hånad, smädad och förlöjligad och då kontrar jag enbart med "gör jag mig rolig över ditt matval? Vill du att jag ska börja? om inte, var vänlig att sluta omedelbart", sagt med vänlig röst, ett leende men iskall blick.

    Frågar folk förklarar jag gärna. Börjar någon, som inte vet att jag äter lågkolhydrat, att göra sig rolig eller komma med felaktigheter som saken, så är jag inte tyst utan förklarar lugnt och metodiskt vad det är de har missuppfattat.

    Jag missionerar inte, jag förklarar när frågan kommer upp och det är aktuellt, annars behöver man inte tala om saken.

  4. Frustrationen över en oemottaglig omgivning är en otrevlig upplevelse. Det är en stor prövning att finna vägen till någon man älskar, någon som håller på att äta sig till en säker ohälsa, särskilt då man vet en lösning. Jag kan emellertid tycka att det är än svårare med människor i tjänsteställning (dietister, läkare etc) som sprider ohälsa. p. g. a. föråldrad utbildning (som dessutom i många stycken var felaktig/falsifierad ex. vis rädslan för mättat fett). Till detta kommer också ovilja (trötthet) att ta in ny kunskap, som kommit de sista tio åren. DET är allvarligt!
    Den väg jag oftast väljer är "sockervägen". Numera (2012) är det accepterat i vida kretsar att sockerutbudet är överdrivet och att kiolhydrater kan vara farligt att äta i stora mängder. Ofta kommer då GI på tal från dem som vet. Men här går det ändå att komma vidare med att enegibehovet måste tillgodoses på annat sätt om kolhydrater utesluts. Och där kan sedan resonemanget fortsätta med fettkvalité, mättat fett etc. Bara att resonemanget kommer igång är ju en vinst.

    Men, som Du Therese nämner om, det finns ju de som inte orkar ta i detta med mat för de har viktigare och för all del kanske allvarligare saker i sina liv att ta i. Då får man förstås låta fröet ta sin tid. Det där med björkens oerhörda överprodution av sina fröer är en fin bild. Så fungerar naturen överallt. Så vi kommer att nå människorna med vårt kost-koncept genom att använda oss av naturlagarna - på gräsrotsnivå!

    Marshälsningar
    Rolf Aronsson

    1. Therese Renåker

      Rolf, jag håller med dig på alla punkter. Det är betydligt allvarligare med dietisters och andra "specialisters" ovilja att ta till sig ny kuskap. Även om jag på ett mänskligt plan kan förstå deras motstånd mot att inse att de råd de gett människor i årtionden är gravt felaktiga så anser jag att de, när de nu fortsätter ge samma råd, faktiskt begår tjänstefel. Med arbetsgivarens goda minne ska tilläggas. När det handlar om människors hälsa har vi inte råd att slösa tid och kraft på prestige och förnekelse. Vi får vara tacksamma för alla vackra, frivilliga björkar som sprider sina frön med vinden... 🙂

Kommentera