Det började tidigt

Jag minns ett släktkalas när jag var sisådär en 9-10 år. Det var någon som fyllde jämnt och det var middag med efterföljande fika. Och här snackar vi FIKA med stora bokstäver. Ett dignande bord med bullar, kakor av alla de slag och tårta förstås.

Som äldst av kusinerna ville jag vara lite vuxen och valde kaffe i stället för saft, fast jag egentligen inte tyckte om det (det gör jag fortfarande inte). Med ett gäng sockerbitar skulle det säkert gå ner. Min assiett var full av allt som fanns på bordet, men bara en av varje sort, precis som jag blivit lärd.

Det fikades och pratades länge bland de vuxna i finrummet. Vi barn satt i ett eget rum en bit bort. Assietten var snart tom och kaffet gick ner det också. Jahopp det var det… Jag tar med mig koppen och assietten ut till köket och ställer det på diskbänken. Vänder mig om och där står bordet med alla kakorna. Vilken syn, det vattnas i munnen. Jag tar en, stoppar in hela på en gång. Det ilar i kroppen, känns som att blodet rusar runt i mig. Det är ett sug så starkt att det inte går att stå emot. En kaka till, en till, en till en till… Någon kommer in i köket, jag låtsas som ingenting. När jag blir ensam igen proppar jag snabbt som ögat fickorna fulla med kakor.

Sitter på toalettstolen och äter upp kakorna en efter en. Dricker lite ur vattenkranen när det blir torrt i munnen. Fortsätter äta tills det bara är smulor kvar i fickorna. Vänder fickorna ut och in och borstar av dem över toaletten.

Inte anade jag då vad det var jag höll på med och varför. Det skulle dröja tills för ungefär två år sen tills jag förstod att jag har en beroendesjukdom. Jag är sockerberoende.

Print Friendly

6 thoughts on “Det började tidigt

  1. Jennifer

    Så intressant att du tar upp det där med att gömma sig och äta. Sockerberoende är skambelagt. Jag har liknande erfarenheter från barndomen, ffa att mina föräldrar aldrig fattade vad det handlade om utan såg det som att jag var olydig eller på något sätt "dålig" om jag åt godis, kakor o dyl. Sedan fortsätter man ett mönster med tvivel på sig själv. Men nu vet jag också att min hjärna reagerar annorlunda på socker än t ex min mammas hjärna. Hon kan äta EN tugga glass och vara nöjd. Jag tror inte att man måste ha en speciell beroende problematik rent psykologiskt från början, jag tror att den kan växa fram genom skambeläggandet och olika beteenden som uppstår kring sockerberoende.

  2. Och folk förstår verkligen inte. Men nog måste du väl kunna unna dig? Nä. Eller: det är väl bara bestämma sig? Nä. När jag går tillbaka nu så inser jag verkligen hur beroende jag var/är av socker. Om jag inte hade godis hemma kunde jag ställa mig och baka maränger - det tar ju en stund, haha - sedan hann de knappt komma ut ur ugnen innan de var slut...folk säger ibland att de mår illa av för mycket socker - ha! inte jag...men det kröp i mina ben varje natt så jag inte kunde sova ordentligt. (Och i alla år har jag skyllt på nylonstrumporna...häpp!)
    Snabba sockervarianten var äggröra med socker, pösigt och sött. Tagit 40 år att fatta...så skönt att fått blodsockret på en nivå som tagit bort suget.
    Och så helt plötsligt börjar jag förstå att jag långt ifrån varit ensam!

    1. Eva-Lena

      Ja du, innan LCHF så gick jag upp på nätterna ibland när jag hade sug och rev i skåpen. Hittade jag inget så hände det ofta att jag körde ihop en kakdeg och åt tills det tog stopp. Utan att den mellanlandade i ugnen. Känslan man har efter ett sånt race går inte att beskriva.

  3. Jag och min familj började äta LCHF lite av en slump för ca 6 månader sedan och mådde bra av det. Mitt sötsug och småätande försvann, vilket jag var jätteglad över men jag har nog aldrig fattat att det faktiskt fanns ett sockerberoende där bakom. Jag känner igen varenda ord du skriver... och blir lite rädd för mig själv. Jag har smygätit så länge jag kan minnas utan att någon egentligen har sett det. Jag som läst så mycket om LCHF, varför har jag inte fattat att jag själv inte kan äta socker utan att överäta? Eller så har jag fattat det men inte velat förstå. 🙁
    Din berättelse fick upp ögonen för mig.

  4. Eva-Lena

    Erika, så där var det för mig också. Jag anade länge att något var fel, men kunskapen om att sockerberoende faktiskt är en sjukdom som sitter i hjärnan och inte beror på dålig karaktär hade jag inte. Det kommer att handla mer om sockerberoende här på bloggen den här veckan, så håll utkik. Nya inlägg publiceras varje dag kl 16. En bok du absolut ska läsa är "Sockerbomben i din hjärna" (andra utgåvan) av Bitten Jonsson. Fortsätt äta LCHF, där har du en bit i pusslet som du som sockerberoende måste lägga. Håll dig mätt på naturlig kost så minskar du risken för återfall, även om du inte eliminerar den. Du kommer att lära dig mycket genom att läsa Sockerbomben. Lycka till!

Kommentera