Från latmask till lite hurtig!

Det här med maten tycker jag är relativt lätt nu, det är mycket som fallit på plats även om det inte alltid är smärtfritt och enkelt. Men hur har jag det med träningen då? Som barn kan jag inte minnas att jag hade överdrivet mycket spring i benen, men jag tror inte att jag var någon extrem latmask heller. Vi som var barn på 60- och 70-talen hade förmodligen en hel del gratis, eftersom det fortfarande var vanligt att man var ute och rörde på sig på fritiden. Det fanns ju till exempel ingenting på teve förrän barnprogrammen började på kvällen.

Jag började faktiskt röra på mig frivilligt i slutet av gymnasietiden. Innan dess var fysisk aktivitet något ganska tråkigt och gympan i skolan var för det mesta direkt plågsam. Det var nämligen aldrig någon som lyckades få mig att uppskatta det där med att använda kroppen. Jag minns en gympalärare som hojtade ”Det gäller att komma in i andra andningen!” när jag på kanske tredje sämsta tiden stapplade runt vår terrängbana. Jag fattade ingenting och det var inte förrän cirka 10 år senare när jag gjorde ett försiktigt men seriöst försök att själv lära mig jogga som det klarnade. För mig som aldrig lärt mig att använda kroppen var det viktigt att ta det i väldigt små etapper.

Jag valde ut en del av en joggingrunda och bestämde att jag skulle klara att jogga mellan ett antal lyktstolpar. Det kunde gå i väldigt sakta mak, det viktiga var att rytmen kändes bra och att andningen var i takt. Sedan utökade jag sträckan och till slut kunde jag jogga 5 kilometer utan att behöva stanna. Det var en seger för mig då, men det hade ju varit bättre att lära sig det när man var barn.

Förmodligen passade inte skolgymnastikens mätande och tävlande mig. Jag är fortfarande totalt ointresserad av att ägna mig åt bollsporter, att vinna eller att på pappret förbättra mina resultat. Att alltid få en av de sämsta tiderna, bli vald bland de sista och känna sig klumpig ökade inte viljan att bli mer fysisk.

Jag hade nog mått bättre av lite vanlig rörelseglädje, men det var antagligen inte uppfunnet på 70-talet. Istället var det 80-talets gympa i stil med Friskis och Svettis som blev min första räddning. Jag började under gymnasietiden träna på Gerdahallen i Lund och kunde för första gången få upp flåset och samtidigt ha kul. Det var musik och det var kravlöst. De som gick dit var unga, gamla, smala, tjocka och allt där emellan. Nu i efterhand kan jag se att jag var lite smålat även på de passen, men det var ändå en början. Ett steg närmare där jag befinner mig nu, då jag inte kan tänka mig en tillvaro utan träning. Jag är ingen träningsfanatiker och kan visst hålla upp med träningen några veckor under sommaren. Men sedan är det ganska skönt när terminen startar igen. Att röra på mig 23 gånger i veckan och sedan även ta några promenader ger mig ork och kraft när vardagen ska rulla på.

Mina gamla gympalärare hade förmodligen ramlat baklänges om de kunde se mig nu, eller åtminstone höjt på ögonbrynen. Jag hoppas innerligt att gymnastiken nu för tiden är bättre och att det finns tillfälle för fler att upptäcka att det är roligt att röra på sig.  Antagligen var jag ingen lätt elev, men jag vägrar ändå tro att mitt intresse för motion inte hade kunnat vakna lite tidigare med rätt undervisning. Jag är i alla fall glad att jag kommit så här långt, och även om jag kämpat ganska mycket själv har jag också mött ett par ledare på olika träningsställen som inspirerat mig och fått mig att ta i lite extra. Dem är jag evigt tacksam.

Själv tycker jag att det bästa motionspasset är när jag trivs med ledaren och naturligtvis upplägget på passet. En ledare som inspirerar och peppar en är A och O. Jag har en ledare som säger att de viktigaste fem övningarna man gör är dem man tror att man inte orkar med. Och det är faktiskt då kroppen blir starkare. Så tänk på det nästa gång du står med hantlarna eller ska göra ett antal sit-ups. Just när det känns som om du inte orkar längre då ska du göra fem till.

När jag var yngre tyckte jag att det var obehagligt när det började svida i musklerna. När den berömda mjölksyran satte in. På senare tid har jag lärt mig uppskatta känslan, för jag vet att den är övergående och att det delvis är just då som mina muskler får den där extra utmaningen och blir starkare.

Jag har aldrig lyckats nå så mycket viktminskning med hjälp av bara träning. Snarare är det väl så att man kan gå upp eller i alla fall behålla sin vikt när man börjar träna och kanske samtidigt försöker äta nyttigt. Men jag har aldrig tyckt att det har varit ett problem eftersom man lätt kan märka på kläder att kroppen blir fastare och att tyngden av fett byts ut mot musklernas tyngd. Dessutom ger mer muskler högre ämnesomsättning, och man har på så vis större möjlighet att äta gott men ändå förbruka energin.

För mig har träning också inneburit att jag har kunnat hålla mina ryggproblem i schack. Att ha en muskelkorsett, magmuskler och ryggmuskler, som avlastar och hjälper till vid tunga lyft minskar risken att drabbas av ryggont. Om jag av någon anledning håller upp med träningen så får jag genast ont som jag hade förut. På senare tid har jag upptäckt några olika typer av yoga. Poweryoga och olika typer av pilates. Dessa träningsformer innebär just en stärkt muskelkorsett, eftersom man fokuserar på kärnan i kroppen. Dessutom övar man balans och får en förträfflig kroppskännedom. Bra att göra hemma med en tränings-DVD.

Nu sticker jag också iväg på en veckas skidåkning utför! Något som jag började med förra året. Och då är jag alltså 45 år. Så kom ihåg att det är aldrig för sent!

Print Friendly

Postad i Reflektioner den av .

Om Klara Desser

Kostrådgivare men också välkänd och omtyckt kokboksförfattare med nu hela 13 titlar bakom sig. Från början grafisk formgivare, en utbildning som tillsammans med ett stort intresse för matlagning och hälsa resulterade i en karriär som kokboksförfattare. Äkta maken Hans Desser tar de aptitretande fotografierna och det mesta av jobbet med kokböckerna försiggår i parets kök i Svedala utanför Malmö. Gör regelbundet recept till Expressens LCHF-bilaga och planerar för kommande böcker.

2 thoughts on “Från latmask till lite hurtig!

  1. Oh vad jag känner igen det där med idrotten på gymnasiet... Hade en vansinnigt energisk lärare som säkert knuffade igång en del men inte mig. Kom alltid sist. Fler och fler ursäkter, "glömde gympakläderna". Tänk om vi hade fått individuella samtal där vi hade fått hjälp att bena ut vad som faktiskt jag tycker är kul? Som gymnasielärare är signalerna från eleverna så oerhört tydliga - om man vill se dem.

  2. Therese Renåker

    Vi är många som känner igen oss i beskrivningen av skolgympan, eller snarare prestationsgympan... De som hade bra bollkoll eller var snabb i benen stod alltid högst i kurs, vi som varken var det ena eller andra var bara hopplösa. Tänk så skönt det är att bli vuxen och själv få välja hur man vill röra på sig 🙂 Idag går jag med lätta steg till gymet 3-4 gånger i veckan, går mina milslånga power walks när vädret tillåter och älskar ett pass där svetten lackar och hjärtat får jobba!

    Men vet ni vad jag fortfarande kan bli riktigt irriterad på? Jo, när den som leder ett pass hojtar att det bara är två varv kvar - och sedan fortsätter tjoa det tre gånger till! Jag tillhör nämligen den knäppa skara som ALLTID tar ut det sista ur kroppen redan första gången. Jag lovar er, det finns inget kvar sedan! Men med tanke på alla som fortsätter som om ingenting hänt både tre, fyra och fem varv till så inser jag ju att alla inte är som jag. Eller också har de bara lärt sig hur det funkar och sparar sig...till sista, sista, sista, sista...varvet. Det kommer jag ALDRIG att göra. Men jag är väl knäpp... 😉

Kommentera