Ät vad du vill, jag bryr mig inte!

Det var vad jag hade velat säga till den klient jag stötte ihop med i mataffären härom veckan. Stackars människan blev alldeles högröd i ansiktet när hon stammande försökte (bort)förklara en del mindre ”lämpliga” varor i vagnen. Ät vad du vill, jag bryr mig inte! - hade jag velat säga, men gjorde det förstås inte eftersom det definitivt kunde ha missförståtts. Även om det är sant. Eller nästan i alla fall.

Det är klart att jag bryr mig om vad du äter, din hälsa, annars skulle jag ju inte välja att jobba med det jag gör! Men det jag menar är att det faktiskt är ditt val, ditt beslut vad du stoppar i din mun och kundvagn. Jag kommer aldrig att klandra dig, döma dig eller tycka att du är en dålig människa om jag (hemska tanke) skulle råka ertappa dig med en chipspåse i matkorgen när vi möts i affären. Du är en vuxen människa, du har fått kunskap om vad som är bra eller dåligt, och du gör dina val. Precis som jag gör. Punkt.

Jag tycker det är så märkligt hur mycket dåligt samvete jag med min blotta närvaro kan framkalla hos människor jag möter i affären, på cafét, utanför kiosken. Skamsna blickar alltmedan kanelbullen skyls över med pappersservetten, urskuldande mummel om att godispåsen ”är till någon annan”, nervösa förklaringar om att spaghettin är en engångsföreteelse. Lyssna noga nu: Jag bryr mig inte!

Jag har tänkt en del på det där. Skam och skuld. Rätt och fel. Får jag eller får jag inte äta det ena eller andra. Min uppgift är att berätta och förklara vad som är bra mat och inte. Vad din kropp behöver och vad som händer när den inte får det, alternativt får sådant den inte vill ha. Jag kan stödja dig, peppa dig, dela dina motgångar, glädjas med dig i dina framgångar. Men där slutar sedan min uppgift, mitt ansvar, min skyldighet och faktiskt också min rättighet. Din kropp är din, inte min. Du gör med den vad du vill – det är din okränkbara rättighet som människa.

Vad är det med oss människor som gör att vi så lätt uppfattar en rekommendation som en order? Det gäller allt från relationen mellan mig som kostrådgivare och dig som klient, till relationen mellan skolan och Livsmedelsverket… Rekommendationer är just rekommendationer. Du (eller skolan) kan välja om du vill följa dem, eller låta bli. Du har all rätt i världen att ta till dig, förkasta eller modifiera efter egen kropp och eget huvud. Jag önskar bara att du gör det med kunskap i bagaget.

Jag vet hur ”en” kropp fungerar, bara du vet hur din kropp fungerar. Tillsammans kan vi nysta oss fram till vad som är bäst för just dig. Men kom ihåg, mitt ord (eller någon annans ord för den delen) om din kropp och hälsa, är aldrig, och kommer aldrig att vara, din lag. Och jag är heller ingen domare satt att döma dina val. Men med ditt fria val följer också ett ansvar. Du, och endast du, har ansvar för din kropp och hur du mår. Bara du kan välja vilken väg du vill gå…

 

Print Friendly

Postad i Reflektioner den av .
Therese Renåker

Om Therese Renåker

Therese är den kloka kostrådgivaren som i sin dagliga verksamhet specialiserat sig på kvinnor och kvinnors hormoner. Med ett stort intresse för människans livsbetingelser i allmänhet och hälsa i synnerhet ger Therese oss perspektiv på vad som händer och sker i och runt omkring oss. Therese är verksam som rådgivare, utbildare, skribent och föreläsare med hemmabas i Norrköping. Egen blogg

15 thoughts on “Ät vad du vill, jag bryr mig inte!

  1. Annika

    Detta var bland det bästa jag läst om mat och matvanor!
    Tänk om dietister och sjukvårdspersonal var lika insiktsfulla som Therese, då hade en hel del matrelaterade problem inte fått så stora proportioner i huvudet på folk. Att det är ett val vi är oerhört viktigt att få fram även om våra val är påverkade av rekommendationer och reklam så gör vi ett val. Vi kan ju absolut börja med att tänka efter själv och därmed ta ett egenansvar för utvecklingen!

  2. Maja gräddnos

    Det sorgliga med Livsmedelsverkets "rekommendationer" är tyvärr att de flesta kommuner uppfattar dem som nära nog "LAG" då det gäller mat till förskola, skola och äldreomsorg. Det är djupt tragiskt att så är fallet, riktig mat av bra råvaror och lagat på plats är ännu så länge en utopi! Vad kan man göra åt detta? Ekonomin styr sägs det men det har visat sig att maten inte blir dyrare vid rätt upphandling och rätt tillagning.

    1. Therese Renåker

      Konsument- och medborgarmakt! Jag tror det är den enda vägen att gå... I min stad fick vi tack vare stora protester och namninsamlingar åtminstone stopp på planerna på ett helt nytt storkök (för både barn- och äldreomsorg) och skolmaten debatteras i omgångar. En ny utredning har tillsatts, även om vi inte sett några större förändringar än. Jag väntar på den den skola som först förstår att skolmaten är ett konkurrensargument i valet av skola...

  3. Janicke

    Så bra tänkt och skrivet!
    Precis vad jag behöver höra, jag som ofta tar fram pekpinnen och kan känna mig som en pest för mina skräpätande vänner. Och särskilt för henne som har givit sig i Itrims våld, jag blev rasande ...
    Tackl för att du delar med dig!

    1. Therese Renåker

      Tack Janicke 🙂 För mig går skiljelinjen vid okunskapen. De som inte har kunskap reagerar jag också på, jag vill dela med mig, lära, och se till att de åtminstone får möjligheten att fatta ett bra beslut, på kunskapsgrund. Men det är ju inte alla som vill ha kunskap heller... DET är frustrerande! Men de som har kunskap och ändå gör andra val än jag, det kan jag inte annat än respektera.

  4. Ethel Loberg

    Ja det var en tänkvärd beskrivning på hur "rädda" vi människor är för varann, egentligen helt i onödan.

    Jag kan tänka mig en roligare variant:

    Jag ser bästa strikta LCHF-kompisen med sin fyllda kundvagn bland hyllorna, jag smyger osedd fram och stoppar ner en tre-fyra smarriga kanelbullepåsar sen snabbt undan. Vi "råkar" komma efter varann i kassan, kompisen får se bullpåsarna vid upplocket till bandet sen ser hon mig och då, skratt och glam uppstår.

  5. ÅsaS

    Låter lite grann som jag - "kärringen med pekpinnar, som dock tiger". Jobbar med frukt och grönt i en relativt stor butik. När kunderna kommer fram till "min" avdelning har de redan passerat brödet, pastan och storexponeringen av chips/läsk... Jag kan ju säga att i de flesta vagnar ligger det flera "mindre bra" alternativ, men hos mig fyller de vagnarna/korgarna med en hel del nyttigheter - både frukt och grönsaker. Känns skönt att kunna bidra med lite nyttigheter mitt i allt det "onda".

    /ÅsaS (som trots allt också kan köpa hem en del onyttigheter, fast inte i samma mängd som tidigare)

Kommentera