Hur började allt för mig?

Jag har inte alltid varit överviktig. Jag var smal som barn och tonåring men redan i 20-årsåldern började extra kilona komma krypande. Något kilo här och något där. Uppåt, uppåt gick vågen. Men inte jättefort. Tillräckligt sakta för att jag anpassade mig och vande mig. Köpte lite större storlekar då och då. Blev sambo. Gick ner några kilo först och gick upp desto fler sen. Mys i soffan med godis och pasta var favoritmaten hemma.

Jag hade vänner som gick på Viktväktarna med jämna mellanrum och blev smala. Och tjocka. Och smala. Jag tyckte det mest verkade vara ett hysteriskt räknande och hackande av grönsaker, och eftersom jag är en person som inte gillar att ge mig in i något jag inte tror på så hoppade jag aldrig på någon Viktväktar-diet eller Cambridge-pulver-kur. För jag visste att jag aldrig skulle klara av det, det såg jag när jag läste recepten eller kände lukten av pulver-shakerna, och jag ville inte misslyckas…

Jag slutade röka också... Där kom 5 stycken nya fräscha kilon ganska fort, utan att jag åt mer utan helt enkelt pga. av minskad ämnesomsättning. I kombination med den magiska åldern 30 år. Inget löser sig av sig själv längre viktmässigt…

Så kom GI-trenden. Verkade ju fullkomligt sjukt att plocka bort potatis (som jag hört att man fått äta hur många man ville av från mina Viktväktarkompisar) och tro att man skulle bli smal men folk gjorde ju det. Och det verkade fungera. Och efter att ha tittat i några GI-kokböcker såg jag ändå lite hopp. Det här var mat som det verkade fullt möjligt att äta och som till och med såg god ut. Köpte ett helt gäng med kokböcker. Läste och försökte förstå. Lagade några recept på måfå men fick liksom inte ihop det riktigt.

Hittade sedan Klara Dessers bok Klaras Goda GI-dagar… Kan nog fortfarande säja att det är den kokbok i min ägo som jag lagat flest recept ur! Lättlagade recept som smakade gott. Vi körde igång hemma. Fullkornspasta och bröd bakat på dinkel och koll på portionerna. Jag var absolut inte stenhård men åt i huvudsak GI-kost och tappade 7 kg på ett sätt som kändes otroligt enkelt. Jag åt inte en enda lightprodukt och hade ingen känsla av att jag ”bantade”.

Men vad hände sen…?

Med facit i hand ett stort sockersug där inte GI-kosten räckte till pga att det var för mycket kolhydrater. Och eftersom jag gått ner i vikt så pass lätt så kunde jag ju passa på att ”unna mig lite extra”. Så fungerar ju bantningsmetoder. Banta-unna sig-banta-unna sig. Så gör ju alla.

De 7 kg jag gått ner blev ganska fort kanske 12 kg upp. Utan att jag riktigt fattade hur det gick till. Eller insåg att det verkligen var så. Jag slutade väga mig men såg ju på bilder att det var illa…

Jag hade läst något om LCHF någonstans, minns inte ens vart, och jag köpte en kokbok av Annika Dahlkvist i september -2009, sa till min man ”Nu jävlar måste jag gå ner 15 kg”, och ställde mig på vågen som nu stod på 92,8 kg till mina 175 cm! Kändes hemskt! Det var liksom inte jag och hur hade jag hamnat där?

Jag körde igång och jag var strikt. Och blev bara striktare och striktare. Sötsuget försvann och jag var aldrig hungrig och sugen på det där obehagliga sättet längre. Mitt fokus blev snabbt god mat som höll mig mätt.

I januari -2010 startade jag min första blogg, mest för att hålla reda på alla recept på god mat som jag åt. Läsarna blev fler och fler och det var jättekul att kunna inspirera andra och dela med sig av vikt och hälsoresan.

Många i omgivningen var bekymrade. ”Ojoj, NÄR ska du börja äta kolhydrater igen?” ”HUR är det med dina blodfetter?” ”Det där kan ALDRIG vara bra i längden...” ”Lite av allt MÅSTE vara det bästa..” Men jag mådde ju bra. Blev smalare och smalare, slutade ha huvudvärk, fick bättre hy, blev pigare. Blev bara mer och mer övertygad om att det som även jag själv sett som en bantningsmetod faktiskt skulle bli min livsstil. Efter 10 månader hade jag gått ner 15 kg, mitt ursprungliga mål som jag faktiskt inte trott var möjligt att nå... Jag kom igång bra med träning för första gången i mitt liv, mycket tack vare fantastiska och peppande kollegor på jobbet, och gick ner 7-8 kg till. Jag har nu nått den ”idealvikt”som kroppen själv vill ha och är helt viktstabil för första gången i mitt liv. Inget mer upp och ner i vikt och kläder som man inte vet om de passar när de hängt ett halvår i garderoben! Det känns fantastiskt skönt! Jag har aldrig längre dåligt samvete för någonting jag äter, vilket är en befrielse.

Ett ständigt ifrågasättande från omgivningen i kombination med min egen fascination för hur bra detta fungerade, fick mig att hösten-2010 utbilda mig till kostrådgivare för att kunna lära och hjälpa andra och på den vägen är det. Har både utvecklat min blogg och min verksamhet och tycker det är roligt och väldigt stimulerande att möta människor och försöka hjälpa dem till ett friskare liv med hjälp av kosten!

Print Friendly

8 thoughts on “Hur började allt för mig?

  1. Janicke

    En härlig berättelse, tack för att du delar!
    Så bra att du nu är kostrådgivare, egen erfarenhet och det goda exemplet måtte väl övertyga många om det suveräna med riktig mat = lchf.

Kommentera