Bara ät mindre och rör på lite dig mer ska du se att du går ner…

Jag glömmer aldrig någonsin när orden kastades i mitt ansikte av en trött läkare på en vårdcentral. Som om inte jag som större delen livet varit totalt fokuserad på att vara smal inte visste hur det skulle gå till.

Det var faktiskt det jag var allra bäst på. Att tacka nej. Jag åt aldrig någonting om jag inte bestämt mig för att äta det innan. Jag var en karaktärsfast maskin och jag  såg nästan ner på människor som bara pratade men aldrig genomförde. Jag tränade när jag skulle träna och aldrig någonsin lyssnade jag på kroppen. Jag var emot inte med.

Att vara glad var detsamma som att väga mindre än jag gjort dagen innan, men det var också förknippat med fasa för tänk om vågen hade något fel, eller om jag råkade äta något som gjorde att denna lycka försvann och byttes ut mot den totala fasan, den bottenlösa förtvivlan och ångesten.

Mitt största fel har varit min karaktär. Jag skulle mått så mycket bättre utan min fläckfria karaktär, en karaktär som så otroligt effektivt förstörde en fullständigt normal kropp.

Men duktig var jag ju, eller?

Jag hade stenkoll, tränade som ett as, åt som en sparv sex dagar i veckan och som en häst den sjunde. På byggarspråk den så kallade ätardagen. Det fungerade utmärkt i många år. Smal var jag, tränad var jag.

Hungry eyes...

Men så började allt gå åt skogen. Vikten började försiktigt, försiktigt klättra uppåt, vuxenacne och ständiga förkylningar började vittna om att någonting inte stod rätt till. Jag läste och provade allt jag kom över. Någonting fel gjorde jag, men vad?

Några kilo upp och alldeles för fet för att visa mig utan handduk... ja tjena
Några kilo upp och alldeles för fet för att visa mig utan handduk... ja tjena

När vikten klättrat tjugo kilo över det som jag tyckte var acceptabelt  gick jag desperat  till läkaren. Det togs prover. Inget var fel.

Nejdå, allting skulle ordna sig bara jag åt mindre och rörde på mig mer...

Känslan av att kastas in i en fängelsehåla av fetma för resten av mitt liv var paralyserande. Jag var fet, misslyckad och misstrodd. För alla vet ju att tjockisen äter i smyg för hur skulle hon annars kunna vara fet.
Feta människor är karaktärslösa latmaskar...Punkt!

...och där var mitt liv var över...

Januari 2007 köper jag boken ” Ät fet mat och bli frisk och smal ”av Lars Erik Litsfeltd. Det var det enda jag inte provat. Jag började genast, trots att den sa emot allt jag ” visste”. Men det jag visste fungerade inte längre.

Det fungerade, jag blev smalare och friskare.

Sedan kommer den tuffa insikten. Jag har vant mig vid att vara misslyckad. Jag tillät mig inte att lyckas fullt ut. Jag älskade inte mig själv tillräckligt för att bli den jag ville vara.
Jag förtjänade det helt enkelt inte.

Så jag inser att vi kan dividera i all evighet om det ultimata förhållandet mellan kolhydrater, fett och protein men det har ingen större betydelse om människan som skall genomföra förändringen inte älskar sig själv.

Så mitt i alla näringslära, tjafs med etablissemanget och diskussioner om absolut bästa fettet glöm inte bort att de mycket ofta finns en story bakom tjockisen du möter.

Det kan löna sig att skrapa lite på ytan...

Johanna (fortfarande ingen benget men jävligt mycket lyckligare) Lanner

 

Print Friendly

Postad i Reflektioner den av .
Johanna Lanner

Om Johanna Lanner

Johanna är kostrådgivaren med författartalang och fyller sina inlägg med finurligheter, ironi och allvar. Johanna är utbildad massör, hudterapeut och kostrådgivare samt har läst ledarskap, humanekologi, filosofi, idrottspsykologi och friskvård. Målet för Johanna är att ingen tjockis någonsin ska behöva känna sig lika misslyckad som hon gjorde. Blogg.

11 thoughts on “Bara ät mindre och rör på lite dig mer ska du se att du går ner…

  1. Wille

    Det jag tror förstör mest är att folk tror att "rör dig mer"-delen är ett måste. Går man ner i vikt (ofta efter nyår) så gör man alltid förändringar både i mat och motion. Dessutom är nog den stora vinsten med motionen att man är långt från kylskåpet. Sen kommer den där veckan då vågen står still, trots att man motionerat 4 gånger. Då lägger dom flesta av.

    Jag fokuserar faktiskt på "ät mindre" numera, men bara lite. Är inne på år 7 med LCHF och efter att jag slutat med nikotin har vikten krupit uppåt sakta. Nu äter jag i stort sett bara det jag tror jag kommer att förbränna och nu har vikten börjat peka nedåt igen (efter 1,5 år).

    1. Johanna Lanner

      Inläggsförfattare

      Jag tror oxå att att ät mindre kan var det man får ta till men bara med rätt kost och på en trygg kropp. Träningen är grunden till hälsa men har ingen större betydelse för viktnedgång. Det gäller att hitta den perfekta balansen för sin egen kropp 🙂

    1. Johanna Lanner

      Inläggsförfattare

      Hejsan Jennifer!
      Ja vad ska jag svara på detta. Vi kan väl säga att jag under många år hade ett mycket komplicerat förhållande till mat och den egna kroppen. Att inte ha kontroll var så oerhört ångestladdat för mig att jag inte kunde förstå hur man frivilligt kunde utsätt sig själv för ickekontroll. Jag har inte jobbat med min människosyn utan mer med mig själv. Det vill säga att stärka självkänsla och att hitta annan lycka i livet än siffran på vågen.
      Jag började banta som 10 åring och höll på så i många år men det var först runt 25 som jag försiktigt började gå upp.Bara ett par kilo först. 15 års ganska konstant svält gjorde min kropp mycket effektiv på att lagra fett. Den var ju livrädd. Jag tillhör dem som inte går ner när jag körde pulverdiet. Det krävdes hela tiden allt mindre mat för att hålla mig smal. Tillslut kraschade immunsystemet och jag blev sjuk jämt. Bara jag tittade in i gymmet blev jag förkyld. Jag kunde inte träna på det viset jag gjort innan. Jag åt mig inte fet, jag svalt och stressade mig fet.

Kommentera