God jul från Lena Larsson!

Jag heter Lena Larsson och här följer en presentation av mig.

Efter många år som Inköpsansvarig på ett elektronikföretag med samma problem i kroppen som de flesta kontorsråttor så började jag intressera mig för hur kroppen fungerar och varför det blir fel ibland.

Jag började min bana som terapeut och pluggade kropp och knopp. Meditation har jag hållit på med i snart 25 år och där ingår mental träning.

Jag är instruktör i Qi-gong, vattengympa, styrketräning i grupp och Yoga. Detta för att jag av naturen är en lat människa och säkraste sättet att hänga i med träningen är att vara instruktör, då kan jag inte skolka.

Så träffade jag på den berömda ”väggen” hösten -99 och eftersom jag är en ganska envis människa så gick jag inte in i den utan rusade i full fart. Smällen blev hård och det tog ett tag att komma upp på fötterna. Men nu med ännu större intresse för hur vi fungerar. En lång rad av utbildningar tog sin början och för varje kurs jag gick upptäckte jag flera luckor i min kunskapsbank.

Det kan tyckas att jag hattat lite hit och dit men jag har faktiskt en röd tråd, även om den ser trasslig ut ibland.

Jag började med muskler  = massageterapeut, vidare med leder och organ = zonterapeut och div fördjupningar i båda områdena. Basmedicin motsvarande 30 högskolepoäng. Så blev det Ansiktszonterapi och nu senast Kostrådgivare med inriktning LCHF.

För två år sedan gick jag tillbaka 40 % till mitt gamla yrke som inköpare och nu på ett hälsokostföretag, ja det var som att gå en grundlig utbildning i vitaminer och mineraler.

Jag börjar ringa in kroppen!!!

Nu försöker jag skräddarsy mina behandlingar för att nå bästa resultatet för kunden som kommer till mig.

Jag har några fler intressen här i livet, två små papillon tjejer som jag periodvis går på kurs i agility med. Långa promenader tillsammans med andra hundar och deras ägare.

Nästa projekt är trädgården och blommor framför allt pelargoner som för mig är en avkoppling och nästan meditativt.

Ja det är jag det.

Skriv nåt juligt, sa Pia. Och för mig är dikten ”Tomten” jul. Jag har läst den på många julsammankomster av olika slag. Därför delar jag den med er när vi nu öppnar den här klappen.

Tomten av Viktor Rydberg

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundboets halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro goda vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammare han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.


När Lena Larsson inte skriver här, hittar ni henne på Lenas hälsa & massage/

Print Friendly

Kommentera