Är du bra på att ta hand om dig själv? Värna din hälsa, dina behov? Eller tillhör du den skara som sätter alla andra i första rummet och låter dig själv komma släntrandes efter om det fortfarande finns tid kvar?

Jag har ett stort ego, jag vet. Jag åker iväg, lämnar med varm hand barnen och huset till maken för att få vara själv någonstans där jag trivs och kan tanka. Ofta blir det en kombination av lugn, livemusik, vänner, god mat och… Danmark. Fråga mig inte varför men jag har hittat min oas i vårt sydliga grannland, och jag stortrivs. Känner mig fri, ansvarslös och utan tider att passa. För många låter just dessa ord som en dröm; fri, ansvarslös, tidlös. För mig är det verklighet och jag är evigt tacksam för det.

Diverse bekanta har genom året höjt på ögonbrynen över dessa mina tilltag, bara lämna sådä.r De har ifrågasatt min relation till min man, till mina barn, till min vardag. Helt i onödan. Men det mest anmärkningsvärda är att ingen av de som har ifrågasatt har någonsin frågat efter mina behov. Men som sagt, tack och lov har jag ett ego, och jag trivs med det. Faktum är att just detta ego gör att mitt hjärta räcker till för så många fler. När jag lyssnar på och tillgodoser mina behov vill jag också finnas där för andra. När jag kommer hem efter mina ”ego-tripper” orkar jag finnas där till fullo för min man, för mina barn, för mina vänner och klienter. Alla är glada. För mig är det så tydligt att mitt sätt att värna mig själv och mina behov också är en förutsättning för att min kärlek till min omgivning ska orka lysa igenom.

När du läser det här inlägget är jag nyss hemkommen från min ”egensemester” i Köpenhamn, fem dagar av egolyx, mitt i storsemestern, och jag orkar nu finnas där även för dig som eventuellt behöver min hjälp!

Oavsett vilka dina behov är – lyssna på dem! Våga prova, våga sätta dig själv i första rummet. Visa kärlek till dig själv och du finns där också för alla du älskar. Släpp taget, våga!

Som ni märker så är det stundtals tyst på sidan här och anledningen är vi håller på och strukturerar om sidan och vårt nätverk. Och, så klart, det är ju semestertider så en och annan kaffekopp i solen kommer i vägen men till hösten blir det vara full fart här - lovar!

Tills dess, läs i vårt arkiv och botanisera bland våra recept! Klicka dig fram i menyn.

Trevlig sommar!

Jag befann mig i ett sovrum i ett gammalt stenhus i södra Frankrike. Blicken fastnade på en stor,  fantastisk målning av två nakna kvinnor och plötsligt blev jag alldeles varm. Det där är ju jag, så där ser ju jag ut. Med rund mage och svällande lår. Det här var ju inte vilket sovrum som helst, utan här bodde och verkade konstnären Renoir för drygt 100 år sen. Jag måste bara återvända till just den målningen ytterligare ett par gånger innan vi lämnade muséet.  I butiken vid entrén köpte jag ett bokmärke av konstverket som minne. Tänk att den mannen avbildade kvinnor precis som vi är och inte som dagens fotoshoppande reklam-makare som slankar, blankar och förlänger. Eller var det kanske så att Renoir anpassade sina målningar efter den tidens ideal? Byggde på och gjorde kvinnokropparna frodiga och attraktiva? Det kan vi ju såklart inte veta.

Tänk om alla vi kritiska kvinnor kunde sluta bry oss om ideal och fejkade förebilder. Tänk om vi kunde se oss i spegeln varje morgon och vara nöjda med våra frodiga och sunda kroppar. Tänk om vi kunde ge oss själva tillåtelse att se ut precis som vi gör och lägga fokus på vår hälsa istället för vårt utseende. Tänk om vi kunde sluta önska oss pengar till fettsugning och bröstförstoring. Tänk om vi kunde sluta kommentera och tycka så mycket om hur alla andra ser ut. Tänk om vi bara kunde slappna av och äta den mat som är bra för vår hälsa och vårt välbefinnande. Tänk om vi alla kunde vara vår egen förebild.

Mitt nya bokmärke fladdrar förbi mina ögon varje gång jag sträcker mig efter min bok. Det är fint att få känna sig som en Renoir-modell. Fast som mig själv.

Vill du läsa mer om Renoir-museet?

Vill du få hjälp att gilla din egen kropp så finns det en ny facebookgrupp!

Min dotter fyller år på måndag och är naturligtvis fylld av förväntan, så där innerligt, nyfiket som man bara kan så länge man är barn. När presenterna kom på tal häromdagen infann sig också en diskussion om de presenter hon fått alla andra födelsedagar (8 närmare bestämt) och hur många av dem hon kom ihåg. Hon har ett excellent minne det barnet men vad hon fick som ettåring, det gick hon faktiskt bet på. Hon beklagade det men kom också med dagens fundering – ”Mamma, vad fick jag när jag fyllde noll år?” Jag behövde inte fundera mer än någon sekund förrän jag gav henne det för mig självklara svaret, ”Då fick du livet min älskling”. Hon accepterade svaret omedelbart.

Men själv gick jag sedan och funderade på det där. Förstår vi (vuxna) verkligen att vi fått den största gåvan av dem alla – livet? Eller är det så sorgligt att vi faktiskt måste nosa på döden för att på allvar förstå. Vi säger ofta att våra barn är det finaste vi fått, vi övar oss i tacksamhet, att se de små tingen i tillvaron och uppskatta det vi har. Ändå tenderar vi att glömma det största miraklet av dem alla – vårt eget liv. Det liv som faktiskt är en förutsättning också för våra barns liv.

Med livet följer en kropp, en fantastisk kropp som du får till skänks. I och med denna boning kan du förflytta dig nästan vart du vill, du kan uppleva saker, se, känna, dofta, smaka, skratta, gråta. Är det inte ett mirakel? Och hur futtigt ter det sig då inte att begränsa detta mirakel genom att lägga både tid och känslomässigt fokus på gropar i låren, en finne på näsan eller en något för stor mage? Hur mycket tid lägger vi inte på att dölja vårt mirakel, fixa det vi tror är fult eller inte perfekt? Hur kan ett mirakel vara något annat än perfekt?!

Du har fått LIVET! Njut av ditt mirakel till kropp, använd den på rätt sätt, respektera den och LEV med den – det är genom den du kan uppleva allt det vackra som är ditt liv. Känn tacksamheten, och släpp sedan taget om det oviktiga. För det lilla barnet är detta självklart, barnet vet, det är vi vuxna som glömmer.

Det är aktiviteter (för mina barn) i form av friidrott och någon gång orientering, i stort sett varje helg hela våren. Eftersom tävlingarna, som det mestadels handlar om, inte genomförs på hemmaplan speciellt ofta, blir det inte mycket tid över för egen träning. Om inte – man utnyttjar vägen dit eller hem.

Så denna vår har varit lyckad för mig när det gäller helgträning. Att starta före familjen och sedan bli upplockad är ett perfekt tips till den som har möjlighet. För tillfället handlar min träning främst om rullskidåkning och jag har således rullat hemifrån drygt en timme före familjen – som i några fall fått åka en annan väg, med mindre trafik, och sedan hämtat upp mig. Vid något tillfälle har jag kunnat åka rullskidor ända fram och haft ombyte med mig i bilen.

För mig har detta fungerat toppen. Jag får mitt träningspass - OCH kan vara med på barnens tävlingar. Både som att ha och äta kakan. Det hade givitvis fungerat med löpning också, och finns det en cykelhållare på bilen så visst, cykla till tävlingen är också ett bra sätt.

Så detta är mitt träningstips till dig som har begränsat med tid för träning. Utnyttja restiden genom att offra lite morgonsömn :-) Eller ta dig hem från aktiviteter springandes, rullandes eller cyklandes.

Trevlig sommar!

När du läser det här på söndag befinner jag mig på Kreta. (Alla inbrottstjuvar göre sig icke besvär – vuxen, vältränad son vaktar huset!) Det är ingen slump att jag hamnat på just Kreta. Så länge jag kan minnas har jag dragits till vatten, eller rättare sagt till öar och hav, och jag vet att jag inte är ensam om det. Det är något visst med en fri horisont; en känsla av lättnad, frihet, renhet och utrymme för både stora tankar och stora känslor.

Jag läste någonstans att vi människor i vår vardag fäster blicken maximalt fem meter framför oss, även när vi går. Det är dessa fem meter som vi tror oss om att kunna kontrollera. Om någon eller något kommer innanför denna femmetersradie noterar vi det, annars går det oss ofta förbi. Jag vet inte hur sant detta är, men när jag läste det började jag, min vana trogen, att fundera. Hur gör jag egentligen? Jag började tänka efter hur jag betedde mig när jag var ute och gick, i vardagen, på väg mot något. Och nog sjutton hade jag blicken ungefär där, fem meter. Fem meter för att inte krocka med någon, inte snubbla på ojämnt underlag. Eller varför jag nu gjorde som jag gjorde, jag försökte i alla fall intala mig att det var därför. Tills jag bestämde mig för att försöka göra annorlunda, det vill säga medvetet höja blicken och rikta den betydligt längre fram. Jag vet ju med mitt förnuftiga sinne att vi har ett periferiseende som fungerar och att även om blicken är långt fram så kommer jag sannolikt upptäcka om någon står mitt framför näsan på mig.

Sagt och gjort, test. I flera dagar riktade jag blicken mot en tänkt horisont, alltså så långt fram som jag hade fri sikt. Vet ni vad som hände? Jag blev lugnare. Mindre stressad. Fick inte lika bråttom till mötet. Hållningen blev rakare. Jag blev gladare. Och det roligaste av allt, även människorna jag mötte höjde blicken! De såg på mig, jag såg på dem, våra blickar möttes helt plötsligt. När jag valde att fästa blicken längre bort upptäckte jag MER av det som fanns inom femmetersradien också! Är inte det märkligt så säg.

Kanske är det så att vår femmerterszon begränsar oss mycket mer än vi tror? Att den kontroll vi tror oss ha där bara är inbillning? Femmeterszonen kanske rent av stressar oss?

Det jag insåg var att den känsla som ”horisontblicken” gav mig påminde ofantligt mycket om den känsla jag får under semestern vid havet. Samma lugn, samma öppenhet. Jag behövde bara höja blicken, fysiskt. Det är inte bara ditt sinne som påverkar din kropp, kroppen sänder även signaler till sinnet. Går du med huvudet nedsänkt skickar du signaler till hjärnan om att något är farligt, det skapar stress. Du sluter dig mot omvärlden, och dig själv.

Så tänker jag. Det kanske bara är nonsens från början till slut det här med fem meter, men det funkar för mig! Blev du nyfiken så kan du ju alltid prova du också – höj blicken och se vad som händer med din stress, ditt humör, din kroppsuppfattning. Berätta sedan gärna.