Vi svenskar är bra konstiga. Större delen av året längtar vi. Längtar till sommaren, till den där klarblå himlen, den ljumma vinden, de salta baden och de lata dagarna då man kan ”bara vara”.  Vi är till och med så desperata att vi bokar resor till sol och värme, Medelhavet, Thailand – vart som helst bara det är SOL och VARMT. Sedan kommer den så, den efterlängtade. Solen skiner, och skiner, och skiner. Efter fyra-fem dagar börjas det…”Fy vad varmt det är. Man kan ju inte göra nånting. Usch så svettig jag är. Jag står inte ut.” Och så barnens ”Jag har ingenting att gööööööra”, följt av de vuxnas ”Jag ooooorkar inget”.

Hur kommer det sig att vi kan betala tiotusentals kronor för sol och värme i andra länder, men knappt orkar med en vecka av samma vara hemma?! Jag har en teori. Jag tror att vi dels lider av dåligt minne. Ett par veckor, max, längre räcker det inte. Dels tror jag att vi har behov av omväxling, åtminstone vi som är födda på de här breddgraderna. Det typisk svenska midsommarvädret med sol och 17 grader ena stunden och regn och 7 grader den nästa, det är det vi vant oss vid och känner oss bekväma med. Inte för att vi kanske gillar det så värst, men för att det är bekant och vi vet hur vi ska tackla det. Och hur vi ska beklaga oss över det.

Men så tänker jag att det kanske finns ytterligare en dimension… När det blir så här varmt tvingar kroppen oss mer eller mindre att dra ner på tempot. Den påkallar en uppmärksamhet som vi inte kan nonchalera. Kroppens behov blir synliga; ge mig vatten, ge mig svalka, lägg dig ner – vi är inte längre några ”übermenschen” vars kroppar endast är lydiga redskap för våra ambitioner. Kroppen tar helt enkelt över, bestämmer takten och dikterar villkoren. För många kommer det som en obehaglig överraskning och kanske också en påminnelse. I det kroppsliga lugnet infinner sig nämligen också något annat. Vi tvingas möta varandra i något annat än en massa olika livsprojekt. Möta oss själva, våra känslor, våra relationer, vår trötthet. Det är inte alltid vi gillar det vi då möter, vi vill instinktivt fly. Från vädret…

Så tänker jag. Men det är förstås bara mina egna reflektioner och behöver inte alls innehålla någon sanningshalt. Det kan ju också vara så enkelt att vi bara ogillar värme och vill ha ”svenskt lagom”, det vill säga 21 grader, svaga och ljumma vindar, växlande molnighet och badvatten som är ett par grader svalare än luften, och så ett fint sommarregn på nätterna så man sover gott. Inte helt lätt för vädrets makter att uppfylla den kravlistan…

Så till dig som beklagar dig över den senaste tidens värme vill jag bara säga – det finns hopp. Titta på bilden ovan, minns den snö som föll i fjol och känn kylan. Om bara några månader är den här igen.

Jo, du läste rätt, helt fanatisk är jag. Till exempel så har jag slutat äta gluten, fast att det inte finns någon läkare som tagit prover och sagt att jag är glutenintolerant. Jag är så fanatisk att jag inte ens äter om jag blir bjuden på smörgåstårta!

Sen har jag börjat lassa tallriken full av grönsaker av olika slag. Grönsaker? På restaurangen ber jag att få extra grönsaker istället för vilket kolhydratrikt tillbehör det nu står i menyn. Vem äter grönsaker frivilligt om man inte är en vegan eller en underlig fanatiker som dessutom hävdar att broccoli och spenat är nyttigt. Nyttigt? Who cares?

I mataffären står jag och lusläser på innehållsförteckningarna. Jag menar, det kan ju ha kommit ut en ny glass utan maltodextrin och citronsyra. Eventuellt. Det enda sättet att få reda på det är att stava sig igenom hela frysdisken. Kan bara vara en fanatiker som lägger tid på sådant trams.

I min fanatiska iver så gör jag dessutom såser av rent smör och fet vispgrädde. Det fattar väl vem som helst att jag kommer att få en hjärtinfarkt av det. Det står ju på Becel-paketet att det är bra för hjärtat, eller det stod åtminstone tidigare, så det måste ju vara sant.

Ovanpå allt så går jag hellre till en näringsterapeut och tar prover än till vårdcentralen. Kan bara vara en fanatiker som tror på sån humbug som hårmineralanalyser och hormonprover i saliv. Dessutom kostar det pengar från min egen plånbok och det är ju helt galet. Om läkaren säger att inget är fel så måste det till en fanatiker som inte köper det rakt av.

Jag har inga dagar eller semestrar där jag helt plötsligt ”unnar mig” gigantiska godispåsar utan jag är fanatisk på heltid. Ibland hoppar jag över skaklarna och åker med familjen till glasskiosken och då blir det fanatiska ställningstagandet en enda kula i bägare, inte en strut med extra allt.

Jag tar helt enkelt hela tiden ställning till det jag stoppar i munnen! Det ska vara så ren mat som möjligt med lågt kolhydratinnehåll, glutenfritt och mycket grönsaker. För då slipper jag humör- och hälsopåverkande blodsockersvängningar, uppsvälld mage, evighetslånga förkylningar, värk och ständig trötthet. Så fanatisk är jag! Ja, på gränsen till ortorexi är det när jag tänker efter.

Är du bra på att ta hand om dig själv? Värna din hälsa, dina behov? Eller tillhör du den skara som sätter alla andra i första rummet och låter dig själv komma släntrandes efter om det fortfarande finns tid kvar?

Jag har ett stort ego, jag vet. Jag åker iväg, lämnar med varm hand barnen och huset till maken för att få vara själv någonstans där jag trivs och kan tanka. Ofta blir det en kombination av lugn, livemusik, vänner, god mat och… Danmark. Fråga mig inte varför men jag har hittat min oas i vårt sydliga grannland, och jag stortrivs. Känner mig fri, ansvarslös och utan tider att passa. För många låter just dessa ord som en dröm; fri, ansvarslös, tidlös. För mig är det verklighet och jag är evigt tacksam för det.

Diverse bekanta har genom året höjt på ögonbrynen över dessa mina tilltag, bara lämna sådä.r De har ifrågasatt min relation till min man, till mina barn, till min vardag. Helt i onödan. Men det mest anmärkningsvärda är att ingen av de som har ifrågasatt har någonsin frågat efter mina behov. Men som sagt, tack och lov har jag ett ego, och jag trivs med det. Faktum är att just detta ego gör att mitt hjärta räcker till för så många fler. När jag lyssnar på och tillgodoser mina behov vill jag också finnas där för andra. När jag kommer hem efter mina ”ego-tripper” orkar jag finnas där till fullo för min man, för mina barn, för mina vänner och klienter. Alla är glada. För mig är det så tydligt att mitt sätt att värna mig själv och mina behov också är en förutsättning för att min kärlek till min omgivning ska orka lysa igenom.

När du läser det här inlägget är jag nyss hemkommen från min ”egensemester” i Köpenhamn, fem dagar av egolyx, mitt i storsemestern, och jag orkar nu finnas där även för dig som eventuellt behöver min hjälp!

Oavsett vilka dina behov är – lyssna på dem! Våga prova, våga sätta dig själv i första rummet. Visa kärlek till dig själv och du finns där också för alla du älskar. Släpp taget, våga!

Som ni märker så är det stundtals tyst på sidan här och anledningen är vi håller på och strukturerar om sidan och vårt nätverk. Och, så klart, det är ju semestertider så en och annan kaffekopp i solen kommer i vägen men till hösten blir det vara full fart här - lovar!

Tills dess, läs i vårt arkiv och botanisera bland våra recept! Klicka dig fram i menyn.

Trevlig sommar!

Jag befann mig i ett sovrum i ett gammalt stenhus i södra Frankrike. Blicken fastnade på en stor,  fantastisk målning av två nakna kvinnor och plötsligt blev jag alldeles varm. Det där är ju jag, så där ser ju jag ut. Med rund mage och svällande lår. Det här var ju inte vilket sovrum som helst, utan här bodde och verkade konstnären Renoir för drygt 100 år sen. Jag måste bara återvända till just den målningen ytterligare ett par gånger innan vi lämnade muséet.  I butiken vid entrén köpte jag ett bokmärke av konstverket som minne. Tänk att den mannen avbildade kvinnor precis som vi är och inte som dagens fotoshoppande reklam-makare som slankar, blankar och förlänger. Eller var det kanske så att Renoir anpassade sina målningar efter den tidens ideal? Byggde på och gjorde kvinnokropparna frodiga och attraktiva? Det kan vi ju såklart inte veta.

Tänk om alla vi kritiska kvinnor kunde sluta bry oss om ideal och fejkade förebilder. Tänk om vi kunde se oss i spegeln varje morgon och vara nöjda med våra frodiga och sunda kroppar. Tänk om vi kunde ge oss själva tillåtelse att se ut precis som vi gör och lägga fokus på vår hälsa istället för vårt utseende. Tänk om vi kunde sluta önska oss pengar till fettsugning och bröstförstoring. Tänk om vi kunde sluta kommentera och tycka så mycket om hur alla andra ser ut. Tänk om vi bara kunde slappna av och äta den mat som är bra för vår hälsa och vårt välbefinnande. Tänk om vi alla kunde vara vår egen förebild.

Mitt nya bokmärke fladdrar förbi mina ögon varje gång jag sträcker mig efter min bok. Det är fint att få känna sig som en Renoir-modell. Fast som mig själv.

Vill du läsa mer om Renoir-museet?

Vill du få hjälp att gilla din egen kropp så finns det en ny facebookgrupp!

Min dotter fyller år på måndag och är naturligtvis fylld av förväntan, så där innerligt, nyfiket som man bara kan så länge man är barn. När presenterna kom på tal häromdagen infann sig också en diskussion om de presenter hon fått alla andra födelsedagar (8 närmare bestämt) och hur många av dem hon kom ihåg. Hon har ett excellent minne det barnet men vad hon fick som ettåring, det gick hon faktiskt bet på. Hon beklagade det men kom också med dagens fundering – ”Mamma, vad fick jag när jag fyllde noll år?” Jag behövde inte fundera mer än någon sekund förrän jag gav henne det för mig självklara svaret, ”Då fick du livet min älskling”. Hon accepterade svaret omedelbart.

Men själv gick jag sedan och funderade på det där. Förstår vi (vuxna) verkligen att vi fått den största gåvan av dem alla – livet? Eller är det så sorgligt att vi faktiskt måste nosa på döden för att på allvar förstå. Vi säger ofta att våra barn är det finaste vi fått, vi övar oss i tacksamhet, att se de små tingen i tillvaron och uppskatta det vi har. Ändå tenderar vi att glömma det största miraklet av dem alla – vårt eget liv. Det liv som faktiskt är en förutsättning också för våra barns liv.

Med livet följer en kropp, en fantastisk kropp som du får till skänks. I och med denna boning kan du förflytta dig nästan vart du vill, du kan uppleva saker, se, känna, dofta, smaka, skratta, gråta. Är det inte ett mirakel? Och hur futtigt ter det sig då inte att begränsa detta mirakel genom att lägga både tid och känslomässigt fokus på gropar i låren, en finne på näsan eller en något för stor mage? Hur mycket tid lägger vi inte på att dölja vårt mirakel, fixa det vi tror är fult eller inte perfekt? Hur kan ett mirakel vara något annat än perfekt?!

Du har fått LIVET! Njut av ditt mirakel till kropp, använd den på rätt sätt, respektera den och LEV med den – det är genom den du kan uppleva allt det vackra som är ditt liv. Känn tacksamheten, och släpp sedan taget om det oviktiga. För det lilla barnet är detta självklart, barnet vet, det är vi vuxna som glömmer.

Det är aktiviteter (för mina barn) i form av friidrott och någon gång orientering, i stort sett varje helg hela våren. Eftersom tävlingarna, som det mestadels handlar om, inte genomförs på hemmaplan speciellt ofta, blir det inte mycket tid över för egen träning. Om inte – man utnyttjar vägen dit eller hem.

Så denna vår har varit lyckad för mig när det gäller helgträning. Att starta före familjen och sedan bli upplockad är ett perfekt tips till den som har möjlighet. För tillfället handlar min träning främst om rullskidåkning och jag har således rullat hemifrån drygt en timme före familjen – som i några fall fått åka en annan väg, med mindre trafik, och sedan hämtat upp mig. Vid något tillfälle har jag kunnat åka rullskidor ända fram och haft ombyte med mig i bilen.

För mig har detta fungerat toppen. Jag får mitt träningspass - OCH kan vara med på barnens tävlingar. Både som att ha och äta kakan. Det hade givitvis fungerat med löpning också, och finns det en cykelhållare på bilen så visst, cykla till tävlingen är också ett bra sätt.

Så detta är mitt träningstips till dig som har begränsat med tid för träning. Utnyttja restiden genom att offra lite morgonsömn :-) Eller ta dig hem från aktiviteter springandes, rullandes eller cyklandes.

Trevlig sommar!