I snart 5 år har jag ätit LCHF-kost. Jag har utbildat mig till kostrådgivare. Lärt mig mer om sockerberoende. Träffat och coachat ett flertal personer och grupper. Svarat på 100-tals frågor. I början mest att jag utsatte mig för något jättefarligt när jag åt ”så mycket fett” och om när jag skulle ”sluta äta sådär”. Senare om det inte var ännu en trend-diet. Om det inte var farligt med fett och lika bra att äta ”lite av allt” faktiskt…Fast jag slapp också många frågor till efter ett tag. När jag gått ner 25 kg och hållit den vikten i åratal. När jag gått ner 11 av mina 13 gravidkilon på 3-4 veckor. Till slut slipper man frågor. Och frågan är om man också blir o-trendig? ...läs vidare →

Vi tror att det handlar om disciplin - när det egentligen handlar om motivation. Så skrev Maria Helander nyligen här på sidan och denna intressanta tanke har snurrat runt ordentligt i huvudet på mig. Är det disciplin det som du bara orkar hålla på med ett tag och motivation det som liksom inte kostar på?

En augustidag för några år sen hörde jag en intervju med Annika Dahlqvist i radion. Hon berättade om hur hon gått ner i vikt, blivit av med sin fibromyalgi och för övrigt fått mycket bättre hälsa sen hon tagit bort kolhydraterna i sin kost. Själv mådde jag mest skräp, vägde mer än jag någonsin gjort tidigare och hennes ord bara ramlade in i mig. Ta bort kolhydrater? Det lät ju superlogiskt och jag startade omedelbart. På en eftermiddag hade jag skaffat Annikas bok "Guide till bättre hälsa och viktkontroll" och bestämt att en testperiod på 6 månader var lagom. Nästa dag hade jag slängt ut alla mackor och pasta och hade ingen aning om vad jag skulle äta.

Det där skulle jag absolut kalla MOTIVATION. Min start med LCHF var inget som hade med disciplin att göra. Det var inget som kunde vänta till måndag. Det var NU!

Jag hade några superjobbiga dagar med sockerabstinens som bara triggade mig att fatta att jag varit illa ute med alla honungsmackor och smågodispåsar. Jag hade också några jobbiga månader med perioder av bottenlös trötthet, men jag kände att nu är kroppen igång och reparerar sig och har inte tid att vara pigg.

Samtidigt var det en sorg att gå runt i mataffären och titta på alla färgglada förpackningar som jag aldrig kunde köpa mer. Det var nog just motivationen som orsakade den sorgen, för om det varit disciplin hade det inte blivit så jobbigt. Men med alla mina nyvunna kunskaper så ville jag ju verkligen inte äta alla de där skumma sakerna med socker och kemiska tillsatser. Det var ingen disciplinåtgärd att låta bli, det var ren och skär motivation sprungen ur vetskapen om att maten faktiskt är mitt bränsle. Och för just min kropp krävs hög kvalitet på det bränslet.

Jag önskar alla det "halleluja moment" som får motivationen att landa i kroppen och det självklara i att följa den. Vare sig det gäller kost, motion eller livsstil. För motivationen tog ju inte slut efter min testperiod på 6 månader. Vid det laget var ju alla mina vinster i hamn och det fanns ingen anledning att återgå till godis, pasta, magont och trötthet.

Det här är ett adjö-inlägg, det är sista gången jag skriver om stress här på Kostrådgivarna. Det har varit roligt och givande men nu väntar annat och det är dags att sätta punkt.

Jag har under min tid här skrivit om olika sorters stress; om hur man kan vara stressad av att ha för mycket att göra men också av att vantrivas eller känna att man gör fel saker. I det sistnämnda fallet kan det vara svårt att kasta loss från det som är invant, kanske vågar man inte av ekonomiska skäl eller så känns det helt enkelt otäckt att bryta upp och våga något nytt. För man vet ju inte hur det blir!

Det sista året har jag mer och mer börjat känna mig mätt på mitt arbete som miljökonsult och funderat på vad jag ska göra åt det. Jag är trött på att prata miljö hela tiden och på att få folk att bete sig miljövänligt.  Det kändes till slut nödvändigt med en förändring för att jag inte skulle hamna i vantrevnadsstressen. Något som ger mig tillbaka min gamla energi  och som ger mig lust att satsa 100 % igen. Men vad skulle det kunna vara då? Ibland räcker det att man gör mindre förändringar  för att få upp gnistan men det skulle inte räcka denna gången, det kändes tydligt.

Min man och jag har en gammal dröm som vi pratar om då och då och det är att starta en pub. Maken är väldigt ölintresserad, brygger själv öl och går ständigt på provningar och mässor. Jag är matintresserad och vi gillar båda pubmiljön. Det vore ju klockrent att kombinera dessa intressen i en egen pub, med fin öl och god mat. För något halvår sedan fick jag idén att mitt företag skulle kunna säga upp kontoret och istället hyra en liten större lokal där vi kunde köra en pub för vänner och bekanta och deras bekanta på fredagar. Bara för att det är kul! I veckorna skulle mitt företag kunna använda lokalen som kontor och till möten och utbildningar. Vi tände båda på idén och började leta lokal. Någon månad senare var jag och åt lunch på en supertrevlig liten pub i Malmö som heter Sugar Ditch. En liten 50-tals-inspirerad diner med mysig atmosfär och god pubmat. Jag tog mod till mig och frågade ägaren om man kunde få några goda råd inför att starta en pub. Det visade sig vara en urtrevlig ung man som drev stället med sin sambo och de ställde upp på ett otroligt schysst sätt med all sin kunskap trots att vi faktiskt tänkte konkurrera med dem på fredagarna. Sugar Ditch blev snabbt vårt nya favoritställe och vi pratade mer och mer med ägarna när vi var där. Tills en dag det kom ett mejl: ”Vi tänker sälja, vill ni köpa Sugar Ditch?

OJ, det var inte en SÅN satsning vi hade tänkt oss! Men hur kunde vi säga nej? Efter mycket vånda kontaktade vi vår bank som sa JA. Och nu har vi gjort det! Vi har köpt Sugar Ditch och den 1 juni öppnar vi vår alldeles egna pub, på heltid. Det känns lite läskigt men mest fantastiskt roligt. Kanske upptäcker vi efter ett tag att det är för tungt eller att vi känner oss för bundna (jag menar: adjö eget socialt liv!) men då har vi i alla fall provat. Och det är väl det som är mitt budskap så här i mitt sista blogginlägg: Våga följa dina drömmar, våga prova! För det är ju aldrig det man gör som man ångrar, det är det man INTE gör!

Vill någon följa våra äventyr så finns Beer Ditch, som puben ska heta, på Facebook. Snart kommer också en blogg på www.beerditch.com . Välkomna dit och till vår pub!